Dan var en helt vanlig och normal kille- Han hade massor av kompisar och alla tyckte om honom. Dan var känd för att vara omtänksam om alla han kände, och alla såg upp till honom. Han hade det bättre än många hemma och han hade en underbar familj och två syskon som är jättesnälla. Han fick allt han pekade på och ville ha så igentligen var han ganska bortskämd. Men att han mådde så dåligt som han gjorde trodde ingen. Den fjärde mars hände det som absolut inte fick hända. Dan, bara sexton år och två dagar gammal, tar livet av sig. På söndagseftermiddagen var Dan hos sin flickvän Ida. Dom hade varit tillsammans i nästan ett år och enligt alla andra hade dom det jättebra tillsammans. Men den dagen mådde inte Dan så bra. Han förklarade för Ida att dom inte kunde vara tillammans längre. Ida blev såklart ledsen och frågade varför men Dan sa att det kunde han inte förklara, än. Dan gav Ida ett brev som hon inte fick öppna på två timmar och det lovade Ida att hon inte skulle göra. Men som tur var bröt hon löftet..... I brevet stod det att han inte orkade leva längre på grund av sina föräldrars press på honom att bli lika duktig som sin syster i skolan. Ida förstod vad som hade hänt och ringde till Dans granne. Dans kusin Linus, som var hos grannen, sprang in i Dans hus. Han letade överallt efter Dan men han kunde inte hitta honom. Han ringde till Ida igen men hon sa att han skulle leta en gång till. Och det gjorde han men han kunde fortfarande inte hitta honom. Sen kom han på att han kunde titta i garaget. Och det gjorde han, och hittade Dan. Han hade hängt sig i ett hundkoppel. Linus skar snabbt ner honom och gav honom hjärt/lungräddning. Han fick igång hans hjärta och han började andas igen. Linus ringde efter ambulans och Idas pappa Ronny, som genast kom. Dan kom in på Ängelholms sjukhus och blev lagd i respirator. Läget blev ganska stabilt och han skulle flyttas till Lund senare på kvällen för att hans skulle få bättre vård där. Senare på kvällen kom han dit och då var läget ganska stabilt, fast han var inte vaken utan han sov hela tiden, utom när han hade besök. Men senare på kvällen somnade Dan in. Läkarna gjorde en hjärnröntgen och den visse att Dan var hjärndöd. Dan kunde ha vaknat igen men enligt läkarna var det en på tusen som vaknade igen. Då tog hans föräldrar det svåra beslutet att stänga av respiratorn. Många var skeptiska till det att dom stängde av respiratorn, men på en annan hjärnröntgen som gjordes senare på kvällen visade det sig att Dan hade blivit ett kollo om han hade vaknat igen. Han hade inte klarat av någonting själv och det är INTE ett liv för Dan. Man får kanske också tänka så här..... Dan ville inte leva och då ska man inte behöva leva. Det kanske är egoistiskt att tänka så men jag tycker i alla fall så. Dan har alltid varit en aktiv dansare och han och hans danspartner Malin var ett av dom bästa dansarna i Sverige. Han cyklade också väldigt mycket och var duktig på att tävla inom cykelsporten.
En vecka efter hans död var det begravning. Jag gick inte dit för jag klarar inte av begravningar. Istället hade jag och en kompis ordnat en tyst minut för honom. Vi hade den samtidigt som dom hade begravning i kyrkan. Det var jättefint. Vi var i musiksalen och vi hade ställt ett bord med vit duk på i mitten. På bordet låg det tio röda rosor och tio vita tulpaner och två silverljustakar som det var ljus tända i. På golvet hade vi skrivit DAN med värmeljus. Det var så fruktansvärt fint..... Vi satt i en halvmåne runt bordet. Först hade vi en tyst minut för honom och sedan spelade vi fin lugn musik. Den första låten vi hörde på var "Tears in heaven". Vi lyssnade på den strax efter ett när hans klass sjöng den för honom i kyrkan. Efter en timmes lyssnande på musik åkte jag och Kristina till kyrkan för att lägga blommorna som vi hade på bordet . När vi kom dit var inte begravningen slut så vi väntade i vapenhuset så länge. Efter en stund började det komma musik in ifrån kyrkan igen. Det var hans klass som sjöng "Tro" av Marie Fredriksson. Då började mina tårar rinna. Sedan öppnades dörrarna och ut kom Dans familj. Då grät jag ännu mer. När allt folk hade kommit ut ur kyrkan gick vi in. I mitten av kyrkan stod det en liten vit kista med hundratals blommor runt omkring. Det var jättevackert. Vi lade blommorna på golvet framför hans kista, där alla dom andra blommorna låg. Senare på kvällen gick jag till kyrkan. Inne i kyrkan stod Dans kista kvar, och jag lade en hand på den. Sedan stod jag där i en och en halv timme. Det var mitt sätt att stå och tänka på allt som har hänt och att minnas honom som den vackra, snälla och oerhört fina Dan. När klockan började närma sig sju kom kyrkvaktmästaren in och sa att dom var tvungna att ta bort kistan. Jag hade skrivit ett brev till dan som dom skulle lägga inne i kistan. Det tyckte jag var snällt gjort. Jag sa hejdå en sista gång och smekte kistan. Jag hade köpt den största röda rosen som fanns i hela blomsteraffären. Den lade jag överst på högen av rosor som täckte hela locket på kistan. Dom flyttade över kistan på vagnen och körde iväg honom till bårhuset som finns på kyrkogården. Efter det gick jag hem och jag grät hela kvällen. Dan blev kremerad och därför tog det ett tag innan han fick en gravplats. Men för ungefär tre veckor sen fick han en gravplats. Den är liten men jättefin. Den ligger längst bort i kyrkogården, den ligger så tyst och fint. Och han ligger helt själv där. Jag har varit där nästan varenda dag sen han begravdes. Jag går dit och lägger blommor, brev, dikter och gråter och jag pratar med honom. Jag hoppas att han lyssnar på mig. För fyra dagar sen fick han en gravsten. Den är jättefin. Det är en vanlig grå sten med en vit duva på som tittar ner mot graven. På gravstenen är det ingraverat namn, datum och en bild med solnedgång och fåglar på. Det är samma bild som finns på hans dödsannons i tidningen. Längst ner står det "Dan du finns i våra hjärtan", och det är ingraverat dom första tonerna i "Tears in heaven". Den är så himla fin att titta på. Och det känns bättre att gå dit nu när man har något att titta på och minnas. Jag är där nästan varje dag och pratar med honom. Igår var jag där och lade en röd ros.
Jag saknar Dan så oerhört mycket. Jag tänker på honom och gråter. Jag har köpt en CD-singel, TRO av Marie Fredriksson som dom sjöng på hans begravning. När jag hör den börjar jag nästan alltid gråta. Den påminner så himla mycket om Dan. Jag tror på ett liv efter döden och jag tror (och hoppas) att vi ses igen. Så fort som möjligt hoppas jag..... Jag hoppas att han inte glömmer bort mig, för jag kommer aldrig att glömma honom. Jag träffade Dans pappa på kyrkogården häromdagen och han var oerhört tacksam för allt stöd och blommor som alla sätter där. Jag har skrivit en dikt tillägnad Dan som jag tycker är ganska fin.
Jag vänder mig om och hoppas att du ska stå är. Men du står inte där för nu har du lämnat det jordiska för att träda in i det himmelska. Jag kan inte se dig men ja kan känna dig närhet. Sov gott Dan!
Detta är bara en av många dikter som jag har skrivit till Dan. Detta kanske inte är en så bra uppsats men jag tycker att det är skönt att kunna skriva av sig och att det är någon som läser det