Följande intervju gjordes under 1999-2000 av Michael Lindqvist för Kaos Press webprojekt. Detta har nu utvecklat sig till något större:

www.makt.net

Där kommer denna intervju att expandera...

ML: Varför sköt du Olof Palme?

CA: For the record: Det var inte jag. Mina föräldrar kan ge mig alibi. Just den meningen, som ursprungligen var bokens titel, var ett slags kommentar och ett svar på tal till de unika kreatörerna på löpsedelsredaktionerna. Det patrask som kommer upp med sådana briljanta rubriker som "Vem?" eller "Varför?", "Sorgen" eller "Smärtan". Förvisso poesi på sitt sätt men det förstår de ju inte. De är på botten av hjärntvättspyramiden, men det är också de som har störst slagkraft och har mest kontakt med det faktiska folket, konsumenterna, de som utan att tänka faktiskt köper kvällstidningarna. Många köper ju av gammal vana, men det tycks inte så svårt att faktiskt beordra folk att köpa mer eller mindre just en speciell dag.

ML: När i ditt liv formulerades viljan till att skriva?

CA: Jag tror att jag på ett tidigt stadium förstod språkets makt. Att språket, i tal såväl som i tryck, var ett verktyg som hanterades olika väl av olika människor. Mina föräldrar gav mig redan från början ett rikt ordförråd och var noga med att allt det språkliga skulle vara helt korrekt. Det är jag oerhört glad för idag. Under skoltiden levde jag hela tiden med känslan av att jag behövde vänta in de andra. Jag var snabb med allt (förutom möjligtvis matematik) och det färgade hela min skolgång t.o.m. gymnasiet och skapade en slö tristesskänsla, eftersom allt anpassades efter de som var långsamma. Det enda som gav mig någon som helst njutning var att skriva. Uppsatser på engelska och svenska, egna små artiklar o.s.v. Nu i efterhand förstår jag hur viktigt skrivandet var. En slags livboj så att jag inte helt skulle tappa fattningen och tröttna totalt. Under gymnasietiden skedde det även andra saker på hemmafronten. Musik, litteratur o.s.v. smög sig in och jag började skriva mer hemma också. Vilket slutligen ledde till en massa bisarra tidningsprojekt i mitten av 80-talet.

ML: När kände du det första suget efter penna och papper?

CA: Tidigt. Jag tecknade mycket som barn, från ca två år och framåt, och var ofta helt uppslukad i science fiction-, äventyrs- och undergroundserier. Jag vet inte riktigt när texten ersatte bilden på pappret men förmodligen i slutet av 70-talet.

ML: Du nämner att du hela tiden behövde vänta i skolan. Hur ser du på dagens skolsystem och de människor de skolar? Hur pass viktig är en grundlig och gedigen utbildning?

CA: Jag har ingen aning om vad som sker i dagens skola. Men jag kan inte tänka mig att det är något positivt. Man bör definitivt ha en bred grund att stå på, men sedan tror jag det är oerhört viktigt att specialisera sig, baserat på eleven i frågas naturliga böjelser och intressen. Det enda från skola och gymnasium jag faktiskt haft nytta av är språk (svenska, engelska, franska och tyska). Resten av värde har varit ett erfarenhets-samlande från den verkliga verkligheten. Uppmuntrandet av specialiserandet måste ju självklart också bottna i att skolorna i fråga är kvalitativa och "värda besväret". Jag gick på JMK (Journalisthögskolan) 1989 och trodde det skulle vara en bra utbildning för mig. Men det kändes direkt att det här bara var en stöpskola för blask och slask och radiokreti och TV-pleti. Jag blev kvar en termin. Tänkte då istället läsa medicin men jag valde att hellre utforska mig själv genom egna konstnärliga och publicistiska terapier. Det har jag inte ångrat en enda sekund. Det bästa vore att högskoleväsendet blev ännu mer specialiserat och att konkurrensen mellan olika fristående universitet och högskolor ökade. En viss utbildning eller ett visst universitet kan visserligen låta bra och se bra ut i en CV, men det är endast verklighetens behov som styr i längden och, återigen, det man verkligen har nytta av.

ML: Sen skriver du också om några av de tidningsprojekt du medverkat i. Kan vi få en kort liten resume över dina äventyr i pennans tecken och hur du förhåller dig till de olika projekten?

CA: Jag hänvisar till min websida för mer info om gamla synder. Jag förhåller mig nostalgiskt till samtliga. Och ser fram mot alla de som komma skall.

ML: Tycker du att världsfred är något att sträva efter och har du några funderingar kring det samhälle och den rastlöshet som sannolikt växer fram?

CA: Det var mycket i en fråga det. Världsfred är ett abstrakt begrepp och har inte så mycket med verkligheten att göra. Människan är till sin natur stridslysten och revirtänkande, avund- och svartsjuk. Världsfred är bara möjligt om alla plötsligt en dag skulle vakna och vara genuina buddister. Men det kommer aldrig att hända. Att vara idealist och visionär är bra men att sträva efter ogripbara mål är dumt. Det finns en distinkt skillnad däremellan. Jag har inga tankar eller funderingar om det kommande samhället. Rastlösheten (den jag tror du menar) är ett resultat av media, både medias form och medias innehåll, inte av samhället som sådant (som ju förvisso dock "innehåller" media). Rastlösheten är önskvärd för de som är emot individens koncentrationsförmåga, fokus och klara syn. Utifrån denna grundplattform är många olika varianter och konspirationella vinklingar möjliga.

ML: Av tidgare svar framgår att du är för var och ens individuella väg genom livet. Hur ser du på politiska institutioner och globala företag som kräver konformitet?

CA: De brukar aldrig hålla i längden. Revolutioner föder endast nya revolutioner. I områden som bara känt till omstörtande och snabba utvecklingar innehållande begränsningar för individen, kommer det bli svårt att medge eller acceptera individuell frihet - ens för individen. Vad gäller globala företag så finns det väl egentligen inget företag som kräver konformitet så till den grad man faktiskt med våld tvingar en människa att just konsumera deras produkt. Kan man inte stå emot reklam så kanske man faktiskt är just som alla andra och kanske man då faktiskt ska använda samma produkt som alla andra... Problem för dessa företag kommer ju först när någon bryter sig ur och skapar en egen miljö, baserad på egen estetik och eget tänkande. Men de "problemen" rör nog mest en liten klick. Och så kommer det nog alltid att förbli. Men den klicken är alltid intressant för för alla, inklusive de strömlinjeformande, att betrakta, för dess energi skapar ringar på vattnet och skapar trender och normer för massan, oavsett om det gäller livs- eller klädstil eller tankar och filosofier.

ML: Vad tycker du om demokrati? Lever vi i det ultimata statsskicket?

CA: Nej, det tycker jag verkligen inte. Demokrati existerar väl för övrigt inte. Undantaget skulle nog kunna vara Schweiz, där direkta folkomröstningar är vanligt förekommande. Men på något sätt är tanken absurd, att alla skulle få vara med och bestämma när flertalet inte har någon som helst insikt eller kunskap om ämnena och ämbetena som faktiskt behövs för att styra ett land. Demokrati är en fluga i statskickens historia. Och kanske det "ondaste" av alla statsskick i.o.m. att det skapar löfte om en illusorisk frihet, men inte håller löftet längre än att skapa goda konsumtionsvillkor för alla, även de som inte orkar arbeta för sin lilla peng. Folk i allmänhet är glada att få konsumera. Hur stort är röstdeltagandet i det "friaste" och "mest demokratiska" landet av dem alla, USA? De som t.o.m. skickar arméer över hela jorden för att värna om demokratins "ideal" och "värderingar"? Det är ju fullkomligt skrattretande. Om vi inte hade det så bra i Sverige idag, skulle det nog vara katastrof. Vår s.k. trygghet kväver initiativ och kreativ aggressivitet. Naturen bygger på meritokratiska principer. Att inte som samhälle och kultur anamma samma ideal och filosofi är att sakta (ibland snabbt) gå under och dessutom visa ett oförstående förakt för naturen. Men man ska alltid se vad det finns för alternativ till det statsskick man klagar på innan man klagar för mycket... Och jag tror vid närmare eftertanke att jag egentligen inte klagar speciellt mycket alls. Jag känner mig personligen enormt fri i Sverige, så frågan är om det inte är urbota dumt att sträcka sig längre, mot idealens och politikens förruttnade värld, än att själv vara lycklig och på så sätt skapa harmoni för åtminstone en liten krets av nära stående?

ML: Många människor ser världen genom ett filter av sina egna moraliska och politiska begrepp och handlar också därefter. Har du något ord du känner att du vill tillägna dem?

CA: Njaaa... Gör vi inte alla det egentligen? Just "moralisk" och "politisk" är ju två ord som det gått negativ inflation i. I den bemärkelsen att man ofta betraktar dem, i sig, som negativa ord. Men det är de ju inte. Så jag tror inte det är en överdrift att säga att alla ser världen genom det filter du nämner. Och därmed blir det lite svårt att hitta ett eller ens ett par ord att säga till "dem". Men här är i alla fall ett försök: "Shit happens".

ML: Dina tankar om mänsklig utveckling och de processer som skapar den? Har du några sådana?

CA: Självbevarelsedrift och vilja till makt. That's about it. De individer som driver utvecklingen framåt, exempelvis vetenskapsmän och konstnärer, är vad de är genom personliga ställningstaganden som t.ex. kan bottna i olika grader av hämndbegär. Den kreativa neurosens betydelse för människans framsteg kan aldrig underskattas!

ML: "Svensson" är ett begrepp som ganska ofta används i Sverige. Tror du att "Svensson" existerar eller är han bara en illusion?

CA: Han existerar definitivt. Så till den grad att klichén nästan inte längre har någon bärighet. Frågan om hönan och ägget är här rätt intressant. För många anpassar sig ju till en estetisk Svensson-kliché som går hand i hand med själva livsstilen. Vem skapade ursprungligen denna? Det vet jag inte. Men att Svensson finns, det är för mig helt säkert. "Lagom är bäst!"

ML: Har du några tankar om hur tråkigt det är när religion upphör att vara religion och förfaller till politik?

CA: Nej, det kan jag inte påstå. Det är ju ett faktum att makt korrumperar i sig. När en religion blir en struktur, en administration, blir den också en maktfaktor, stor eller liten. Så är det bara, så jag kan inte säga att det är "bra" eller "tråkigt". Religion fungerar nog bäst på ett individuellt plan, när individen genom det specifikt religiösa har kontakt med något högre eller lägre och känner en resonans med dessa aspekter av honom eller henne själv.

ML: Känner du dig någonsin för klarsynt?

CA: Nej. Du menar kanske "så klarsynt att det går över i misantropi eller depression"? Men svaret är nej. Om det är något som är värt att sträva efter är det ju större klarhet. Konstant. Man kan alltid se igenom allt vidare, längre och längre in mot kärnan. Och sedan... "To infinity and beyond", för att citera "Toy Story".

Copyright 1999-2000 © Carl Abrahamsson / Michael Lindqvist

Som det heter... "Fortsättning följer"...

www.makt.net