Senast uppdaterad 970209 - Antal besökare:
Välkommen till Jan Lundhs
| Majken Johansson | Lasse Söderberg | Nelly Sachs | Pär Lagerkvist | ||
| Bruno K Öijer | Karin Boye | Charles Baudelaire | Dan Andersson | Maria Gummesson | Marie Silkeberg |
| Bruno K Öijer | Marie Silkeberg | Osignerat |
| Sidans topp | Ibland tror jag att jag kan övertyga min själ att jag kan skriva något som inte är riktigt äkta Då skulle jag skriva så här: "Kaffet får jag i vrångstrupen när du går förbi, en blick ur dina ögon gör mig trekantig med hjärtat uppåt i en spetsig vinkel. Du får mig att börja syssla med ord som har ä l s . Jag börjar byta kläder två gånger om dan." Men när du med rådjurskliven har försvunnit och skymningen faller och jag tror att jag tänker på dig står saknaden med skarpa ögon och vet vem jag innerst famnar. Inte bruna och inte rådjurskliv och allra minst skymning. Men liv, älskande sårbart törnat och skavankt, och med outsläcklig sisu. I tysta hugg lämnar mig hågkomsten åt natten. |
| PACHANGA | ||
| I I Santiago de Cuba rinner grön musik utefter mörka lår. Negrerna trängs på en enda gata där alla dansar i en samfälld takt. Santiago de Cuba, negrerna dansar i din varma natt. | II Det ena stycket efter det andra med svängande armar. Den ena rytmen efter den andra. Trummorna larmar. Den ena dansen efter den andra. Pachanga! Tusenfotingen vandrar. | III Natten är en vagn av svart vatten som kommer rullande utefter gatan där alla dansar i en samfälld takt och inuti vagnen som dras av gitarrer dansar min drottning för en enda natt. |
| IV Drottning av gatan med ljusa hälar och mörka lår och pärlvitt skratt. Tusenfotingen vandrar åt ena hållet eller åt det andra. Ditt krusiga hår, Seana, är lika svart som natten i Santiago. | V Ja, Santiago! Månen är av socker och smälter i din mun. Stjärnorna sprutar fulla av öl och violiner. Negrerna dansar på asfaltens himmel i din varma natt. Och glädjen brinner tills den blir svart. |
| 1. Denna telegrafi mäter ut min kropp med sin matematik à la satane de ställen som känsligt ger återklang En ängel av kärlekens önskningar byggd dör och återuppstår i de bokstäver i vilka jag färdas - | 2. Ensamhet ljudlös ett sammetsfält av styvmorsvioler övergivet av rött och blått violett den rådande färgen din gråt skapar den ur dina ögons milda skräck - | 3. Gråt ut ångestens befriande tyngd Två fjärilar bär upp världarnas vikt för dig och jag lägger dina tårar i detta ord: Din ångest har blivit självlysande - |
| 4. Aftonvida förblödande tills mörkret gräver dess grav Embryot av drömen i moderlivet klappar på dörren Den skapande luften drar långsamt på sig den nya födelsens hud Smärtan inpräglar sig med ansiktenas solfjäder Levandet och Döendet går vidare - | 5. I den förhäxade skogen där tillvarons bark är avskalad där fotspåren blöder byter glödande gåtor blickar uppfångar meddelanden ur gravkamrar - Bakom dem detta andra ansikte som uppenbarar sig Det hemliga förbundet är slutet |
| 1. O låt mig slippa än en gång förnedras utav sorgen, förnedras av mitt eget liv, mig andras, mig de andras giv. Ej bara öde sorgen. O låt mig slippa vara jag, giv mig en enda, enda dag då detta hjärta inte slår härinne, där mitt mörker rår. Lägg blommor i min tomma hand, lägg rosor från ett annat land som jag ej känt, som ej var mitt, giv mig som lån vad ej är mitt, att jag får giva det åt dem som jag har älskat, alla dem, och rik och lycklig tro att jag har levat mitt bland er en dag. | 2. För mig på stigar, hårda och svala hem till mitt hjärta, hem till ro. Heliga röster i natten tala, vita örter på marken gro. Ljuvliga, ljuva i mörkret tändas ljusen jag släckte när jag gick bort; om mina ögon mot djupen vändas, hem till mitt hjärta är vägen kort. Hör jag ej dånet av grova floder i ett förlorat och öde land? - Djupt in i natten sitter min moder, krokig och krum, med mitt blod i sin hand. | 3. Ett enda ord är mitt, och det är för tungt att säga. Det lilla ord som är mitt, det kan ingen annan äga. En liten tanke är min, en liten förkrympt, förtegad, en tummad, tunn gammal ring, med min egen kyss förseglad. En torftig själ är min. Den är som en kutryggig gosse med tom och förtorkad kind. En gubbig, gapande gosse. |
| 1. om mej finns nedtecknat att jag som barn stack in mina armar i askträdets skugga och drogs till vinden när den rasslade som pilskaften i ett koger man säjer att jag vägrade lyssna att jag aldrig tog människor i hand att jag flög om nätterna och att allt det här bringade olycka över trakten | 2. färgerna stöttes inom mej och bands med saliv ett torrt vissnat träd tog grönt ur mej tog sitt vatten ur mej omkring oss var tyst ljudet av nålar som föll till golvet med skisser av ett hem skisser av ansikten och ögonkast som aldrig blev av |
| 1. Mogen som en frukt ligger världen i min famn, den har mognat i natt, och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig bubblerund, och saften är det söta och doftande, rinnande, brinnande solljusflödet. Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som simmare, dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt. Helgad till handling, lätt som ett skratt klyver jag ett gyllene honungshav, som begär mina hungriga händer. | 2. Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. Ur alla marker springer bäckar och källor. Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror dess sakrament. Och rymderna svämmar över av heliga floder. Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta av vita extaser. Men ingenstans, ingenstans... Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. |
| KADAVRET Kan ni minnas, min drottning, den syn vi sågo i den ljuva morgonens sken: kadavrets skändliga rester, som lågo på stigen av kiselsten. Med benen högt som en liderlig kvinna av skamlösa smittor sjuk, det upplät i fräck attityd sin stinna av dunster fyllda buk. Och solen försatte dess stinkande röta i bubblande, gurglande sjud och lät ögat i mångdubbelt sönderfall möta vad som enats efter enhetens bud. Och benranglets blomma, den stolta, intakta, utvecklades mer och mer och så tung var stanken att ni vacklade sakta och nästan segnade ner. Asflugornas svärmar omfladdrade döden och köttets förnedring och skam, och larverna, som fuktats av sipprande flöden, blänkte ur hålorna fram. Allt höjdes och sjönk i bedrägliga faser, i cellernas söndring och krig, som om kroppens liv, där den jäste av gaser, var att tusenfaldiga sig. Och jag hörde den trolska musiken likt suset av vindar och vattendrag eller vanna, som vannaren slungar mot ljuset, mot logtakets skymtande dag. All form var lik drömmen, som till intet förpliktar: en bild, som ej har bestånd på den glömskans duk där konstnären diktar mot sitt minnes vikande fond. Otålig och lysten en spejande hynda stod tryckt helt nära invid, avvaktande stunden att åter få skynda tillbaka till sin festmåltid. Och dock skall ni bliva denna orenhets like och lik fasan och besmittelsen här, ni, stjärna för min syn, ni, sol i mitt rike, ni, min ängel och mitt begär. Ja, sådan skall ni bliva, då mörkren er fatta efter vigningens olja och bröd och ni sjunkit under gräsen, under somrarnas matta mot evig förintelse och död. Då, av mullens och förvandlingens makter buren, säg åt masken, som er skönhet förött, att jag behållit formen, den gyllene konturen av min älskades upplösta kött! | UNE CHAROGNE Rappelez-vous l'objet que nous vîmes, mon âme, Ce beau matin d'été si doux: Au détour d'un sentier une charogne infâme Sur un lit semé de cailloux, Les jambes en l'air, comme un femme lubrique, Brûlante et suant les poisons, Ouvrait d'une façon nonchalante et cynique Son ventre plein d'exhalaisons. Le soleil rayonnait sur cette pourriture, Comme afin de la cuire à point, Et de rendre au centuple à la grande Nature Tout ce qu'ensemble elle avait joint: Et le ciel regardait la carcasse superbe Comme un fleur s'épanouire. La puanteur était si forte, que sur l'herbe Vous crûtes vous évanouir. Les mouches bourdonnaient sur ce ventre putride, D'où sortaient de noirs batallions De larves, qui coulaient comme un épais liquide Le long de ces vivants haillons. Tout cela descendait, montait comme une vague, Ou s'élançait en petillant; On eût dit que le corps, enflé d'un souffle vague, Vivait en se multipliant. Et ce monde rendait une étrange musique, Comme l'eau courante et le vent, Ou le grain qu'un vanneur d'un mouvement rhytmique Agite et tourne dans son van. Les formes s'effaçaient et n'étaient plus qu'un rêve, Une ébauche lente à venir, Sur la toile oubliée, et que l'artiste achève Seulemont par le souvenir. Derrière les rochers une chienne inquiète Nous regardait d'un oeil fâché, Épiant le moment de reprendre au squelette Le morceau qu'elle avait lâché. Et pourtant vous serez semblable à cette ordure, A cette horrible infection, Étoile de mes yeux, soleil de ma nature, Vous, mon ange et ma passion! Oui! telle vous serez, ô la reine des grâces, Après les derniers sacrements, Quand vous irez, sous l'herbe et les floraisons grasses, Moisir parmi les ossements. Alors, ô ma beauté! dites à la vermine Qui vous mangera de baisers, Que j'ai gardé la forme et l'essence divine De mes amours décompostés! |
| 1. Jag vet ej om fullare fröjd står att nå än när läpparna skälva av gråt, om vi någonsin leva så gränslöst som då, när pannan av ångest är våt. Och ingen kom så hel och ren till lyckans vardagssal, som den som kom med sig själv allen en natt i skakande kval. 3. En väg skymtar bitvis, var stilla, begär ej att se den till slut men var nöjd med det lilla - nu har du dock fotfäste några sekunder och faller du, då är det gott om du faller på knä. | 2. Jag sjungit, men sjöng väl aldrig för dem, som leva med glädje till döden. Jag sjungit som den, som ej har ett hem på jorden, en sovplats i nöden. Jag kan icke vara hos mö eller vän, dem jag älskar, jag rädes för alla och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän, de länge kvävda tunga tårar falla. Mitt hjärta det vill brista, ty det får ingen ro, det vill vandra där ingen känner vägen. Mellan jorden och himlen det städs vill bygga bro likt en timmerman så ångestfull men trägen. Och snart skall jag stå vid den halvöppna port och ingå i det namnlösas länder. O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort med min tunga och de skälvande händer. |
| 1. GÖR MEJ en bön, skakande och blöt, CHOCK chock chock på nivå, vet inte vad vi gör sen, vad vi gör sänd allt, ALLT är omvänt. VARIATION: vad det är: hård, våt, och omvänt Nå nå nå (nå) "nå" Stjäl ord, inte-ord, det är så gammalt, så - åker, i fält, hård hänt Allt ersatt, växer, spräng upp, öppna, återkommer, inte mer nu nu stjäl sk sj 4. OM: Jag slår ett rep av vind runt dej, förtöjer mej, du ska stå fast. Talar vi om en kvinna och en man?, "jag", "du"? Jag slår stål genom dej, det gör ont, det kommer att göra ont, det ska göra ont, vi böjer varann. Efteråt ETT blir du som förut NOLL blir du inte som förut. Då vet vi. NU: Jag slår inuti dej, en ostängd dörr, ETT du gör nåt åt det NOLL du gör inget åt det, den regellösa pulsen upphör inte. | 2. hålls samman av en indirekt verkande kraft, den heter den är över avstånd. stjärnbärarna spränger ut i kapillärerna, i bröstens spetsar, i det stora hela. ljus flyter ur min hud. du ser mej. 3. SPJUT skjuter genom himlen, den ska blöda rött och vrida sej runt, kvida sen, lite, falla ihop. Vi tar ner tältet. Vi reser. Vi tar ner. Vi reser. Vi tar n 5. Fyller badkaret, sjunker, stannar under ytan vattnet talar mjukt till mej rakt in i mitt huvud jag håller ögonen öppna. Allt är grönt. Nån gång ska jag göra en resa utan att röra mej, som alla andra, det är inte bråttom. Flyter upp. Går till henne. Hon är meningen. Hon är. |
| 1. Ljusets trianglar, klippkanten Allt virvlar och störtar Mot ögat, min syster Ögonblomma Fruktiga, fruktansvärda lyster Inne i allt det röda Det fanns en gång embryon De är nu varken levande eller döda 3. Fientligt. Ingen rör sig ur fläcken. Faller något ljus? Eller en svärm? Av flugor? Liksom en hjältinna högtidsklädd I skugga Ett osett öga Blandar vätskor och Förvridna drag Fluidum leende Fullhet Stint och kupat så det vita nätet Så hon det intar Som en hjältinna Högtidsklädd I sin skugga | 2. Sa jag att det var fyrkantigt En krona av glas sex, exil? Det är inte fyrkantigt Det faller genom mig: En underskön strand Stormen av saffran Bärnstenen 4. Krossade spindeln idag Utan att känna dess gift Skugglöst stiger huvudskålen Ögonlocken välvda; av lust, av glänsande mörker Krossade mordet, Dess lag Oviga Omsvepa som ett brutet slag |
| LXXX I Berlin står en bortkopplad järnvägsvagn på ett vitt stickspår av malda kranier LXXVIII fem ljusa tonårsflickor låg kringkastade över garagegolvet, med smälta lingon på naglarna LV en natt ska jakttroféerna lämna din vägg och smyga sej fram till dom bästa delarna av din kropp | CVII han reste 3000 mil för att sträcka ut fingrarna efter en fjäril breven hem tystades ner LXIV död bar du fram bränsle till mina raketer och tittade bort varje gång trädgården skakade XXXVI du är vacker du har upptäckt att det vilar en stor sjukdom över mitt land | CXI en, bara en hittade spill av Vägg i dina kläder LIX en äldre, gråtande man jag inte vetat om ringer mej och berättar hur svårt det är att du aldrig fanns LX dom grävde hål i ett dött sto och stoppade ner en näve julgransglitter |
| 1. KIND. Mjölkvit som från år av bränt socker rinner drucken djupt djupare än ärgat järn under trädrassel Nattlöv och vinterfukt! för dina. Denna våg jordisk jordisk över bålen krökt yr Yr och syster som en stjärna | 2. Och natten blottar handleder som barnansikten fullkomliga för snittet strupen könet sluter bågen 3. Själv hungrigt ljus Schakt för en stjärna Ansiktet slutet nu Ansiktet slutet nu |
| 1. Du säger att du har inget att ge och verkar ej vilja diskutera Det är något du ej kan hantera Du tänker bara på det man kan se Men jag väljer faktiskt ändå att le Hellre än gråt vill jag triumfera Vill ej ha bara beröring mera om sådant skulle jag nog aldrig be Det finns väl alltid något litet kvar av det jag på nåt sätt visste var du Det där som aldrig presenterar sig Du, leta inte nåt du inte har Behövs bara det du har i dig nu men då vill jag du skall ge det till mig 3. Se på mig ta på mig våga. Din lilla sanning som du står och suger på är inget annat än en liten liten höjning under mitt långfinger som lite av kittlar mig. Är det det som du kom för att visa? | 2. Nu vet du att de tagit din väg ut Att du inte längre har någon plan Och när du skruvar på din badkarskran Har du ensam bränt ut ditt bästa krut I spegeln rinner spottet ur din trut Utanför fönstret hörs sorlet från stan men det hör du inte, för du är van Du vet att ljudet aldrig har nåt slut Med kalla fötter tas ett litet kliv Ett huvud sjunker och döljs av skummet Inget liv, ingen tvekan, bara vått. Ensam som en pojke med sitt halvliv kryper du baklänges ut ur rummet och dör utan att någon märker nåt 4. Har du hört någon säga "jag är" utan att mena nåt mera? Har du upplevt att någon var där utan att bry dig om mera? Har du lagt vid din sida en kär och bett henne att fantisera? Har du känt hur det smakar just där där du inte kan nå något mera? |