Faksimilet som det ser ut i en dålig kopia från KB

I Dagh födde een Jungfrw reen
En liten son och kleen
En Segherförst alleen

Himmelen Sool Stiernor och Mån
Alle tiena then Son
och bepryda hans Thron

Ty alle wij på Jorden boo
Loffuom medh itt gladt modh
Krafftennes Konung godh

Siungom på thenne höghtijdh skön
Then Konung klaar och reen
hans Loffsång vthan meen

Skee tigh helga Trefaldigheet
och tigh sann Eenigheet
Prijß i all ewigheet.



På modärn swensko blir thetta sålunda:


Idag födde en ren jungfru en liten och klen son som är den enda segerfursten.
Himlen, solen, stjärnorna och månen, alla betjänar Sonen och pryder hans tron.
Därför skall alla vi som bor på jorden med glatt humör lovsjunga krafternas goda konung.
På denna sköna högtid skall vi sjunga den klara och rena konungens lovsång, utan att sjunga fel.
Dig, heliga trefaldighet, och dig, sanna enighet, skall ske pris i all evighet.



Ur “Andelige Psalmer och Wijsor” s 154 - 156. Finns på Kungliga biblioteket i Stockholm, signum F 1700 / 841. Om denna bok står det i Allan Arvastson: svensk psalm genom tiderna (Liber Läromedel Lund ) följande på s 34: "Översättningar av äldre latinsånger ingick också i en samling, som har tillskrivits en annan finländare, Sigfrid Aron Forsius (omkr. 1550 - 1624), som slutade sitt skiftesrika liv som kyrkoherde i en församling i sydvästra Finland. Titelbladet till hans psalmbok är borta i det enda i fragment bevarade exemplaret i Kungliga biblioteket i Stockholm, men den anses ha hetat "Andliga psalmer och visor" och antas ha utkommit 1614."


Det här är den melodi som finns i bl a Piæ Cantiones från 1625:



Och den låter så här. Men det finns en annan melodi också, bl a i Roslagskullahandskriften:



Och den låter så här, och är en understämma till den andra melodin. Det är alltså damerna som sjunger Piæ Cantionesmelodin, den övre, och herrarna som sjunger Roslagskullamelodin, den undre, och då låter det så här. I en tysk musiktraktat från slutet av 1500-talet har man gjort en fyrstämmig sättning av denna sång. Piæ Cantionesmelodin sjungs av sopranen och Roslagskullamelodin av tenoren. Den ursprungliga tvåstämmigheten har man renässansifierat genom att lägga till en ointressant utfyllnadsstämma i alten, och en basstämma som tar grundtonen i varje ackord på sedvanligt omelodiöst manér. Resultatet blir både kantigt och jämntjockt. Om man prompt vill göra flera stämmor finns det andra sätt, t ex kan man lägga till en "flyttbar bordunstämma" längst ner:



Och då låter det så här, eller - obs!inte “och”, tänk inte ens tanken - eller, som sagt, en fauxbourdonstämma, som då alltså kommer in mellan de två melodierna:



Och det låter så här, om det nu går att föreställa sig hur det låter när det enda man hör är någon som spelar leksakspiano med järnnävar. Jag skulle också vara mycket tacksam om någon kunde tipsa mig om ett notationsprogram där man kan skriva noter och sedan klippa ut det man skrivit och klistra in det i ett dokument. Nå iallafall. Om man vill sjunga denna sång så gör den sig bäst tvåstämmig från början till slut. Om man vill arrangera den på något sätt, och åstadkomma någon slag stegringseffekt, så kan man göra den första versen med Piæ Cantionesmelodin unisont, andra versen tvåstämmigt, tredje versen med bordun, och de två sista med fauxbourdon, såhär. Man kan också transponera upp den en smula, även om man inte behöver gå ända till G som i det tyska exemplet.




VälkommenSida 2MedeltidJul

Mail