Vad jag menade med liknelsen om spaghettisyndromet var att det också är en personlig sak vad som är utslätat och inte. En person tycker att en viss sak är utslätad och att en annan inte är det, och en annan tycker precis tvärtom. Det som händer är att man får olika intryck av musiken, och i detta fall att en person får en massa intryck av en musik men inte av en annan, och för en annan person är det precis tvärtom.

Dels beror det väl på att man förknippar musiken med olika händelser och stämningar i ens liv, och återupplever dem när man hör musiken; inte då nödvändigtvis samma låt, utan något som ligger i linje med det man upplevt tidigare. Hur kommer sig det t ex att vi alla blivit technofrälsta vid något ögonblick? Vad var det som hände då? Vad är det vi återupplever när vi hör musiken, det som gör att vi hör saker i musiken vi inte hörde innan, och som gör att den som inte upplevt detta står oförstående utanför?

Någon skrev att man formas i sitt musiklyssnande i en viss ålder, och det tror jag (färdigformat vid typ 18), men inte på det sättet att man sedan lyssnar på den musik man lyssnade på när man var 18, utan att man lyssnar på det sätt man lyssnade på när man var 18. Sättet man lyssnar på musik på är sedan beroende av vilken musik man lyssnade på. Jag kallar detta för parameterlyssning.

I musik är en parameter egentligen en dimension, dvs något som man kan variera efter en skala: tonhöjd, tonstyrka, tonlängd, tempo osv. När jag kallar det här sättet att lyssna för parameterlyssning så använder jag ordet i en lite vidare bemärkelse, för egenskaper som är lite mer sammansatta. Så här går parameterlyssningen till:

När jag var 18 hade jag två bekanta som jag grälade om musik med, ungefär på samma sätt som det grälades här: en tyckte att det var känsla i en musik och inte i en annan, och en annan tyckte tvärtom. Rickard gillade femtitalsrock: Ingen annan musik har så mycket svett och skit och nerv och äkta ståfräs. Per gillade sextitalspop: Ingen annan musik var så melodiskt och harmoniskt uttrycksfull. Rickard tyckte att sextitalspopen var helt uttryckslös: De sjöng ju så otroligt mesigt hela tiden, och det där maktlösa plinkandet på gitarren. Inget röj, inget *Go*! Per tyckte att femtitalsrocken var fullständigt innehållslös: Det var ju samma ackordföljd i varje låt, och alla melodier låter ju likadant, och går på samma två toner. Musiken är helt tom.

Poängen är alltså att för Per ligger uttrycket i just melodier och harmonier, medan det för Rickard ligger i röstens growl och instrumentens driv. För Per ligger det i vad som spelas, och för Rickard i hur det spelas (något i den stilen grovt förenklat).

Jag gillade (bland annat) en slags tidig sjuttitalssymfonirock, i Sgt Peppers efterföljd: Yes, Genesis, Pink Floyd, men även t ex Diamond Dogs och sånt. Jag gillade klangerna, orkestreringen, de här stora gungande böljande klangmattorna som man sveptes med i, Wagnerkänslan. Femtitalsrocken och sextitalspopen tycktes mig torftig, påver, som att gnaga på en gammal brödkant, monoton som en väckarklocka som har samma ljud hela tiden. När jag lyssnade på min musik kom jag in i en annan värld, scenerier, landskap, hela liv utspelade sig framför mina ögon. Rickard och Per tyckte naturligtvis om min musik som de tyckte om varandras, med det tillägget att det jag lyssnade på var jävligt pretentiöst.

I den gregorianska sånggruppen jag var med i gick en dam vid namn Elisabeth. Hennes dotter Maria lyssnade på den där slags discosoulen som var upptakten till house: repetitivt komp och en liten röstslinga som kommer in ibland. Elisabeth till Maria: "Men det är ju ingen melodi i det där du lyssnar på. Sjung på melodin, om du kan det!" Maria försöker: "Mm... Mm... Jä... Oo... Mm... Mm... Jä... Oo..." och så vidare. Elisabeth hör ingen melodi, och missar helt att informationen i den här musiken helt ligger i pulsen, och att resten av musiken är en slags utsmyckning av den.

(Parentes: När man började göra inspelningar av ni vet sånhär afrikansk musik, så såg man ett antal människor som sjöng samtidigt som de dansade och klappade i händerna, allt medan några stod och slog på trumma till detta. Det dröjde ett tag innan man kom på att det i själva verket var trummorna som var musiken, att de som dansade gjorde det för att de helt enkelt inte kunde stå stilla (gotta move my body to the rhythm of the beat, ni vet), och att sången hade ungefär samma roll som "tjo!" i gammeldans, "yi-ha!" i squaredance och visselpiporna på rave. De som spelade in kunde helt enkelt inte uppleva saken på något annat sätt än att om det förekommer röst i något sammanhang, så är det rösten som är det ledande instrumentet, och om det förekommer slagverk så är det alltid ett ackompanjemang: jämför en rockgrupp t ex. Melodi har företräde framför puls.)

För mig är t ex stämföring och modulation (tonartsbyte) uttrycksmedel, och jag spelade därför Yes "Awaken" för min dödsmetallpolare Rasmus. Det skulle jag inte ha gjort. Hans husgud är Napalm Death (som jag också tyckte väldigt mycket om en gång i tiden. Sist på Studion var de dock väldigt trötta), och han lyssnar alltså på riff, och det här vad det nu igen heter (harmonisk densitet? Nej... äsch!) att varje ton i ett riff skall vara en av de som de två föregående eller nästföljande inte har gemensam tonart med (Ah, ja. Tekniska termer). Första halvan av "Awaken" har en väldigt snygg stämföring där Jon Anderson sjunger femstämmigt med sig själv över långa liggande ackord, och för Rasmus lät det bara som om man tryckte ner de vita tangenterna med underarmen. Slutet av låten har en ackordföljd där varje ackordbyte är ett dominant-tonikaslutfall, och låten således byter tonart i varje ackord. För mig känns det som att åka berg-och-dalbana, loop efter loop, tills man blir alldeles snurrig. För honom var det helt blankt.

Å andra sidan lyssnade jag någon gång på "Jazz-å-du" eller något liknande på radion där det presenterades en massa fullkomligt legendariska trumpetare eller saxofonister eller vad det var i en massa fullkomligt legendariska inspelningar. Radiopratarna talade innan och efter varje musiksnutt om "tonen", hur man skulle lyssna på den fantastiska "tonen" den&den makalösa solisten hade. Jag var upprörd. Fan, man tutar ju i saxofon som man tutar i saxofon. Spelar det då ingen roll VAD de tutar? För mig lät det likadant alltihop. Jag lyssnade alltså på en parameter som det inte fanns någon information i, och missade den parameter som informationen fanns i.

För några år sedan var det någon i radiojazzgruppen som gick till storms mot vad han kallade "sladdmusik", dvs all musik som krävde elektrisk eller elektronisk utrustning, vare sig det var fråga om ljudproduktion eller förstärkning. Sladdmusiken saknar all känsla, är helt död, kall och teknokratisk.

Jag för min del är fullständigt blind för "känsla" i musik. Vad är detta "känsla"? Alltså inte någon speciell känsla, och inte en känsla av något, utan *bara* "känsla". Känslans form, men utan känslans innehåll. Det finns ju inget sådant. Det är alltså en parameter jag missar.

Hur ofta träffar man inte på folk (inklusive en själv) som tycker att det rent objektivt, mätbart, finns känsla, originalitet eller uttryck eller vafan i den ena musiken, medan den andra är utslätad, likriktad, och låter likadant som allting annat, samtidigt som det finns någon annan som tycker precis tvärtom och menar att hans åsikt är lika (suck) "objektiv". Den här modellen med parameterinformation och parameterlyssning är ett sätt att om inte lösa så i alla fall förstå den konflikten.

Välkommen Sida 2 Paradox SRN