KENNETH ANGER - EN MAGIKER I LJUSETS SKEN

"Jag är engagerad i en försäljningskampanj på lång sikt. Jag har en enda produkt som jag säljer: 1900-talets mest missförstådda geni, Aleister Crowley."

- Kenneth Anger

Den amerikanske filmskaparen Kenneth Anger är intressant av många skäl. Inte bara för sitt envetna producerande av sinnesvidgande filmer i en klassisk avantgardistisk tradition, och inte heller endast för sin fascination för Hollywoods gyllene dagar.

Kenneth Anger har skapat en egen mytbild av sig själv, filtrerad genom en beundran av och respekt för den engelske poeten Aleister Crowleys liv och arbete. Och han har konsekvent levt sitt liv som han själv velat, liksom Crowley, på gott och ont. Detta har skapat en envis synteskonstnär som uttryckt sig i olika former, i olika media, men alltid med en fanatiskt brinnande iver att delge sina visionära insikter till andra människor.

Vad vi utomstående kan betrakta är en sparsmakad men ändå flamboajant konstnär som knappast går att sätta fingret på, även om man så skulle vilja. Bill Landis icke auktoriserade biografi "Anger" gjorde ett försök att spräcka myten, men inte ens den tröttsamma tiraden av dunkla sanningar lyckades fullt ut med att ge en heltäckande bild. Kenneth Anger är onekligen en produkt av sig själv och kommer nog alltid att så förbli...

Hollywood Babylon

Anger föddes ca. 1930 (redan här går källorna isär, i fin gammal Hollywood-tradition) i Santa Monica, Californien. Han växte upp i Hollywood och befann sig sålunda mitt i en elegant smet av filmstjärnebarn och deras inte alltid så eleganta föräldrar. Han tog danslektioner tillsammans med Shirley Temple och fick huvuddelen av sitt skvaller från Miriam Marx, Grouchos dotter.

Han medverkade även i en legendarisk Hollywoodproduktion, Max Reinhardt och William Dieterles "A Midsummer Night's Dream" från 1934. Denna poetiska klassiker hade en fyraårig Kenneth Anger i rollen som "the changeling prince". Den evokativa dekoren och den bisarra blandningen av övervärldslig fantasi och cyniskt effektiv produktion gjorde ett starkt intryck på den unge Anger.

Poetisk produktion

Redan vid en tidig ålder började han göra egna filmer. Med familjens enkla 16 mm-kamera skapades produktioner med lika stora mått mytologi och fantasi. I tonåren blev skapandet dock mer seriöst och redan vid 20 års ålder började han bli något av en filmfestivalsveteran, mycket tack vare den officiella debuten "Fireworks" (1947).

Större delen av 50-talet tillbringade Anger på resande fot i Europa. Han arbetade som assistent åt Jean Coctaeu och tillbringade även mycket tid på det franska filminstitutet i Paris. Då han hade råd, producerade han filmer. Då han inte hade råd, skrev han skrönor och moderna myter om det glamorösa livets baksidor i 30-talets Hollywood. Dessa texter sammanställdes senare i bokform och kom då att kallas "Hollywood Babylon".

60-talet betydde en återkomst till USA och en fascination för mer specifikt amerikanska temata. Han började också förbereda sitt livsverk, en film om den fallne ängeln Lucifer, som i Aleister Crowleys gnostiska mytologi motsvarade aspekter av den egyptiske guden Horus. Filmen, "Lucifer Rising" (1980), kom att ta lång, lång tid att producera men den framstår än idag som Angers "Magnum Opus", hans livsverk.

70-talet innebar fortsatta resor i Egypten, Tyskland och England, med Anger hela tiden filmandes och skrivandes. Och 80-talet, återigen, ett återvändande till USA. Trots att denne säregne filmskapare inte släppt några officiella filmer för visining sedan 1980 har han varit mycket aktiv på många andra fält: föreläsningsturnéer, bokprojekt, måleri och mycket annat. Han har även färdigställt en del filmer som aldrig visats offentligt utan endast sålts direkt till samlare.

Homosexuella bekännelser och annat

Den unge Anger var på ett tidigt stadium intresserad av mytologi och magi. Frazers "Den gyllene grenen" var ett referensverk som intresserade och inspirerade. De första trevande försöken till filmskapande var nästan uteslutande mytologiska scener, detaljer ur större och imaginära verk.

Men det var inte förrän med "Fireworks" 1947 som Anger skapade ett helgjutet självporträtt. I filmen spelar han själv en ung man som brottas med sitt homosexuella uppvaknande. I poetiska bilder visas den unge mannens kontaktsökande i homosexuella miljöer, några rent sadistiska och destruktiva. Anger var stolt över filmen och skickade den genast på festivaler.

Runt om i USA fanns det vid denna tid ett nyväckt intresse för filmens form. Små och stora konstfilmsföreningar dök upp, ofta i samarbete med muséer för modern konst. En hel generation av nya filmkonstnärer började få chans att visa sina verk på nationell och internationell nivå och Kenneth Anger blev redan från början en central punkt i denna rörelse.

Jean Cocteau såg den slående "Fireworks" på en festival i Europa och bjöd in den unge filmskaparen att komma och hälsa på. Anger blev naturligtvis överlycklig och åkte snart, mot sina föräldrars vilja, till Frankrike. Detta efter att ha avslutat ännu en film, "Puce Moment" (1949), i vilken vi ser en fiktiv Hollywoodaktris klä upp sig för Angers granskande kamera.

Paris-Hollywood tur och retur

Han arbetade som assitent åt Coctaeu och arbetade parallellt med egna filmprojekt. Många av dessa manifesterades aldrig helt och fullt ut, t.ex. en filmversion av Lautréamonts dekadenta klassiker "Maldorors sånger". Men i den mån han kunde och hade råd, skapade Anger små juveler av koncentrerad filmkonst, t.ex. "La lune des lapins" (1950, släppt 1972) och "Eaux d'artifice" (1953). Han reste runt, studerade magi och mytologi vidare och hade alltid en filmkamera och ett anteckningsblock med sig.

1954 ärvde Anger en summa pengar och blev tvungen att återvända till USA en period. Som en sant besatt konstnär investerade han allt i filmen "Inauguration of the pleasure dome". Denna experimentella explosion av färg och form återskapade en mytologisk maskerad Anger tidigare hållit för sina vänner och bekanta, bl.a. författarinnan Anaïs Nin och konstnärinnan Marjorie Cameron.

I filmen ser vi de deltagande ta på sig olika roller av gudar och gudinnor i en befriande bacchanal av delirisk dekadens. Anger lekte ordentligt med filmandet och klippningen och lyckades skapa ett psykedeliskt och magiskt mästerverk av sällan skådat slag. Bilderna ligger i färgstarka lager på lager och ett suggestivt klipptempo skapar en dröm- alternativt mardrömsvärld utan möjlig återvändo till ett rationellt sinnelag. Även denna film fick flerfaldiga priser på olika filmfestivaler runt om i världen, inte minst för att den med så pass små medel lyckades skapa så pass avancerade effekter.

En bests boning

Efter denna veritabla orgie av filmskapande blev det så dags att återvända till Europa igen. Denna gång till den lilla fiskebyn Cefalu på Sicilien, där Aleister Crowley 30 år tidigare organiserat en magisk koloni, "The Abbey of Thelema". I den specifika villan hade Crowley och hans lärjungar målat varenda vägg, golv och tak med mytologiska och religiösa motiv. Då Mussolini slängde ut Crowley med anhang från Italien passade byborna på att måla över alla dessa unika väggmålningar med vit färg...

Anger spenderade därför lång tid i villan med att meditera, utföra crowleyanska ritualer samt att försiktigt soda av samtliga väggar. Han återställde de gamla väggmålningarna så att de lös som nya och han dokumenterade allt detta arbete i en film för engelsk TV, "Thelema Abbey" (1955). Denna film är tyvärr förlorad för alltid, då TV-bolaget i fråga tidigare hade som rutin att slänga gammalt och "ointressant" material... Detta naturligtvis till förtret för såväl Crowley- som Anger-studerande.

Stilbildande popfilm

Nästa produktion blev "Scorpio Rising" (1963). Kenneth Anger hade här återvänt till USA och han kunde med fascinerade ögon iaktta omvälvande förändringar i det amerikanska samhället. Han valde att gestalta dessa förändringar genom motorburna ungdomars maniska besatthet vad gäller motorcyklar och andra fordon. I den specifika kulturen fanns mycket Anger fann vara signifkativt för kulturen i övrigt: vålds- och maskindyrkan, latent homosexualitet, en självdestruktiv frihetslängtan och mycket annat.

Resultatet, undergroundklassikern "Scorpio Rising", blev en stilbildare för 60-talets MC-filmer och var även banbrytande i dess användande av samtida poplåtar i samband med till synes ej sammanhörande bildmaterial. Liksom många av Kenneth Angers verk, är "Scorpio Rising" en film som agerat stilbildare i generation efter generation av filmskapare. Anger använder gammalt arkivmaterial, i detta fall en gammal Hollywoodproduktion om Jesus liv, och klipper in detta i hårda och brutala scener med läderkillar vars främsta intressen definitvt inte är medlidande och kärlek...

Resultatet blir, liksom i flertalet av Angers filmer, en attack på sinnena som kortsluter det rationella tänkandet. Och även om vi de senaste decennierna bombarderats med mer eller mindre tomma formexperiment i klichémässiga rockvideos, så går det inte att förneka att alla Kenneth Angers filmer fortfarande besitter en genuin makt att tränga sig igenom skyddsytan i människans betraktande. Det är något i filmerna som gör att man inte helt och fullt ut kan "skydda" sig mot attacken och flödet av psykedeliska bilder.

Ett kemiskt uppvaknande

Han spann vidare på "Scorpio Risings" framgångar med ytterligare en "maskinfilm", denna gång en smula mer poetisk betraktelse över ungdomar som maniskt bygger och modifierar sina egna bilar - "Kustom Kar Kommandos" (1965).

Och efter detta började han arbetet med sitt livsverk/problembarn, "Lucifer Rising". Han bodde vid denna tid, i mitten av 60-talet, på den amerikanska västkusten och kunde med egna ögon (och sinnen) fascinerat betrakta det kemiska uppvaknande som ägde rum hos unga amerikaner. Detta inspirerade honom att äntligen ta itu med sitt Luciferprojekt.

Anger ville visa hur den crowleyanska tidsåldern, "Horus aeon", manifesterat sig runt omkring oss. Det psykedeliska uppvaknandet var bara en aspekt av det hela och Anger ville, ambitiöst som alltid, visa hela spektrumet av bakgrund, aktuella fenomen och även framtida skeenden. Dessa aspekter skulle, enligt Anger, lotsa mänskligheten vidare in i den nya tidsåldern.

Allt visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Svårigheter med finanisering och personliga bråk med filmens skådespelare ledde till problematiska och ledsamma förseningar. Anger drog vidare till Europa igen efter att ha sammanställt en kort version av det material som existerade, "Invocation of my demon brother" (1969), och kämpade vidare i jakten på finansiärer till det stora Luciferprojektet.

Den korta tiominutersfilmen "Invocation..." är en kraftfull blandning som i ett rappt tempo visar Anger själv på The Haight Theatre i San Francsico, framförandes en magisk ritual. Bilder från en Rolling Stones-konsert, MC-knuttar, satanistledaren Anton LaVey och unga hippies som framför en ritual med hallucinatoriska effekter blandas in i ett sammelsurium av laddade bilder. Musiken i filmen är gjord av Stones Mick Jagger på en av de första Moog-modellerna som släpptes på marknaden och bidrar även den till ett oförglömligt intryck.

Lucifer föds och formas

Kenneth Anger hankade sig fram och lyckades få ihop diverse kapital i omgångar. Han använde dessa klumpsummor till resor, faktiskt filmande och rekvisita. Resor till Egypten, hedniska kultplatser i Tyskland och till synes avancerade studiotagningar gav nog med materal till en version av filmen som färdigställdes i mitten av 70-talet. I denna version finns trollbindande musik av Led Zeppelins Jimmy Page, även han en stor samlare av crowleyana. Men, liksom i många fall i Angers liv, förbyttes ett till synes fruktbart samarbete till dispyter och bitterhet och Anger kände sig tvungen att återigen revidera filmen. Detta var dock en process som kom att ta en fem-sex år till.

Den "definitiva" versionen av filmen dök upp 1980, denna gång med ett soundtrack av Bobby Beausoleil and the Freedom Orchestra. Denne Beausoleil hade även varit inblandad i det ursprungliga Lucifer-projektet, men han hann dömas för mord i samband med den stora Mansonhärvan innan något substantiellt kunde ske. Till denna senare version av "Lucifer Rising" fick Beausoleil nu i alla fall möjligheten att åtminstone skapa musiken - i fängelset...

"Lucifer Rising" är Angers mest komplicerade film, trots att den egentligen är den mest narrativa av dem alla. Långsamt och tydligt berättar han i rika bilder om hur Isis och Osiris övervakar guden Horus födelse och hur detta för med sig effekter för människorna som sällat sig till Crowleys profetior. Bl.a. ser vi Jimmy Page i filmen, hållandes Crowleys centrala "uppenbarelse-stela" (en stela från ett egyptiskt museum som i hieroglyfer förutspår den nya tidsåldern). "Lucifer Rising" är inte så mycket ett avantgardistiskt formexperiment som Angers tidigare filmer. Filmen är snarare en magisk ritual i sig själv, en ritual som trollbinder åskådaren att hänfört betrakta en sant religiös skönhetsupplevelse.

Den irrationella preferensen

Då man ser Angers filmer är det lätt att förstå att här är en man som gärna vill säga något. Men det är inte alltid så lätt att "förstå" just exakt vad... Och det är, enligt Anger, inte meningen heller. Han ser hellre att åskådaren insuper helheten på ett undermedvetet plan och senare, med detta som bas, eventuellt reflekterar över symbolik och innehåll.

Angers filmer är fulla av ett rikt symboliskt och mytologiskt bildspråk och de flesta av filmerna har någon slags koppling till Aleister Crowley och hans Thelema-filosofi (mer om denna på annan plats i detta nummer av Flashback). Detta gör naturligtvis att man skulle kunna tro att den som inte är så bevänd med denna symbolik kanske uppfattar att han/hon gått miste om något... Men nej, så enkelt är det inte.

De framgångar Anger rönt genom decennier av lågbudgetskapande har knappast kommit genom de många Crowley-allusionerna utan mer tack vare ett konsekvent och fascinerande arbete med filmens form och berättandets potentiellt manipulativa struktur. Anger är en mästare på att leda folk in i sin värld. Och det är en värld som man kan tycka njutbar oavsett om man distinkt "förstår" de laddade bilderna och montagen eller inte.

Filmkonst för evigheten?

Man kan fråga sig varför han inte producerat mer film under årens lopp. Svaret är nog hans envishet och perfektionism. Om han inte får som han vill låter han hellre bli. Han har i princip aldrig kompromissat i sitt filmskapande eller annars, och det säger sig självt att ett sådant liv inte är lätt om man främst arbetar i en så pass kostsam konstform som film.

Men idag, vid ca. 70 års ålder, är Anger ingen våldsamt bitter man för den sakens skull. Till skillnad från många, generationskamrater och andra, har han fyllt sitt liv till fullo med sin egen dröm, med sina egna förhoppningar och sina egna uttryck. Då eftervärlden blickar tillbaka på hans verk kommer en enveten konstnär att stråla igenom filmerna. En konstnär vars säregna formspråk och subtilt aggressiva vilja skapat filmer som kommer att bestå i lång, lång tid framöver. Återigen, inte så mycket för deras crowleyanska och thelemiska tematik som för deras kraft att hänföra åskådaren och föra honom eller henne till en ny dimension av sinnliga upplevelser. Och vem kan vara besviken över ett sådant livsverk?

Filmografi över de "släppta", offentliga filmerna:

"Fireworks" (1947, 14 min.)

"Puce Moment" (1949, 6 min.)

"Rabbit's Moon" (1950, 7 min.)

"Eaux d'artifice" (1953, 13 min.)

"Inauguration of the pleasure dome" (1953, 38 min.)

"Scorpio Rising" (1963, 29 min.)

"Kustom Kar Kommandos" (1965, 3 min.)

"Invocation of my demon brother" (1969, 11 min.)

"Lucifer Rising" (1980, 30 min.)

Ovanstående filmer finns släppta på video i Europa genom:

Jettisoundz, P.O. Box 30, Lytham St. Annes, FY8 1RF England. More information can be found on the Links-page.