Denna artikel publicerades i tidningen Pentagram 1996.

Under de senaste åren har vi sett ett nyväckt intresse för asatron i Sverige. Torshammare på var och varannan individ, smäktande vikinga-romantik i popmusik, regionala krav på kommunalt underhållna asatempel o.s.v. Förmodligen är detta ett tidens tecken, en nervös reaktion mot att man som svensk individ kanske inte riktigt hinner med i en obönhörlig europeisk sekelskiftes-utveckling. Men självklart kan man också se det som ett positivt handhavande av ett ovärderligt kulturellt och religiöst arv.

Som svenskar har vi från barnsben fått lära oss att alla de gamla gudarna fanns där som kulturell kuriosa, men det är först då kristendomen äntrade våra gränser som den "verkliga" svenska historian börjar. Visar man alltför aktivt intresse för svensk religion som härstammar från innan kristendomens intåg, är det inte alls ovanligt att man ses ned på som varandes helgjuten nationalsocialist. Men på det ena behöver tack och lov inte alltid det andra följa, hur mycket än "nyhedendomens" kritiker försöker övertyga om det.

Vad är då egentligen asatron? En för oss helt distanserad folktro på tomtar och troll, en rik mytologi från det förgångna? Eller är den en psykologisk huvudnyckel till det skandinaviska sinnet, en ritualiserad och mytologiserad karta över hur t.ex. det specifikt svenska psyket fungerar?

I dagens Sverige finns en handfull grupper som ägnar sig åt asatro. Vad detta betyder rent konkret är att deras medlemmar studerar nordisk mytologi, de klassiska guda- och hjältesagorna, runologi (läran om runorna), magiska och mystiska tekniker kopplade till gudaskaran, samt att de firar dagjämningarna och solstånden. I samband med dessa klassiska hedniska fest-tillfällen äger ofta "blot" rum, d.v.s. offer-ritualer för asagudarna.

Som alla som tagit sig tid åt att läsa litet djupare i de gamla sagorna vet, så finns det i hela den nordiska mytologin en bördig mylla för filosofi, religion och moral. Mycket förenklat kan det sammanfattas som en djupgående respekt för naturen, för kvinnan, familjen, hemmet o.s.v. Inte alls så konstigt för material från denna tid (800-1300-talen), om man betänker att människan här blev allt mer bofast och jordbrukande.

Människorna valde själva vilken speciell gud eller gudinna man ville ägna mest dyrkan åt. En liten by kunde t.ex. ha en gemensam plats vigd åt Tor med altare, staty o.s.v., och de enskilda familjerna samtidigt ha enskilda tempel för Freja, Odin eller andra mer privat föredragna gudomar.

Allt vi vet om våra förfäders religiösa vanor stammar från en historieskrivning som antingen var samtida och fientlig (t.ex. Saxo eller Tacitus) eller senare och respekterande (Snorre Sturlasson t.ex.). Om man har båda dessa fraktioner i sinnet får man nog en någorlunda vettig överblick över vad de gamla skandinaverna sysslade med. Men ingen givande överblick skulle kunna varit möjlig om det inte vore för den lilla vulkaniska ön i väster.

Island har blivit förvaltare av mycket av det nordiska kulturarvet. Med de "fastlands-skandinaver" som reste till denna magnifikt vackra och isolerade ö kom folktro, sägner, sagor, sånger, historia, politik och religion. Då tiden gick och bl.a. Sverige alltmer blev inlemmat i medeltidens Europa, bibehöll och förfinade Island den nordiska religiösa och kulturella traditionen.

Kristendomen fanns visserligen även där som ett slags rättrådigt paraply, men det tog många hundra år innan de hedniska tendenserna hos "infödingarna" helt sugits upp i kristna omskrivningar. Och under tiden hade man på Island hunnit skapa ett fundament för hur mycket av ett kultiverat samhälle ser ut idag, med ett nästan fanatiskt vördande och vårdande av språket, bokstäverna och ordet (det talade såväl som det skrivna), av sång, av religion och av rättssystem.

Mycket av rikedomen i isländsk (och därigenom vår egen) kultur hittas i Snorre Sturlasson och Sämunds Edda-dikter ("Edda" = urmoder), prosaiska såväl som poetiska texter.

Dessa texter berör i allegorisk form mänsklig moral och dessutom klassiska mänskliga insikter. I "Havamal" (Den Höges sång) t.ex. finns fullt av konkreta förhållningssätt som både kan tolkas som livsregler och förtäckt magiska rituella instruktioner.

Men vad hände sedan med den "sanna" asatron i Skandinavien? Efter att kristendomen lagt sitt lock på den psykologiskt insiktsfulla polyteismen (dyrkandet av fler gudar) som t.e.x islänningarna utvecklat?

Sannolikt dog den helt enkelt ut.

Visserligen användes runorna som alfabet i Sverige ända in på 1800-talet, men det finns inga belägg för att varken ursprunglig skandinavisk hedendom eller användande av runor för religiöst bruk överlevt någonstans.

Lätt att se är dock att intresset för det nordiska med jämna mellanrum dykt upp. Den svenska nationalromantiken på 1800-talet är ett exempel, med von Heidenstam, Viktor Rydberg, Carl Larsson och många andra framstående kulturpersonligheter i spetsen, på hur ett sökande efter kulturella rötter kan hålla i sig som fenomen under flera decennier.

Tidigt 1900-tal var en annan period av vurmande för det nordiska i Sverige (likaså i Tyskland) och visst kan vi se tendenser till ett sökande efter våra rötter än idag. Även om det nuförtiden tycks te sig extremt kommersialiserat i användandet av massproducerade runsmycken, torshammare o.dyl. Magic for the mass market.

Det är många som hoppfullt frågar sig om det ändå inte skulle kunna finnas en obruten linje eller tradition vad gäller t.ex. runmagi från våra förfäders tid fram till idag. Oklarheten, som alltså främst bygger på otillräcklig historieskrivning, lämnar fältet öppet för spekulation och ofta vagt "kanaliserade" teorier. Främst då från amerikansk mark - där asatron för övrigt tycks vara på stark frammarsch.

Det har självfallet också bedrivits en hel del oerhört intressant och seriös forskning kring runorna under 1900-talet, både rent lingvistiskt och sett ur den komparativa religions-forskningens synvinkel. En av de mest prominenta av dessa forskare var professor Sigurd Agrell vid Lunds Universitet, aktiv i början av seklet.

Förutom att bedriva framstående lingvistiska studier kring slaviska språk och dessas grammatik, gav professor Agrell ut ett flertal böcker som kopplade ihop bl.a. det senantika Europas mysteriereligioner med skandinavisk runmagi och asatro.

Runorna är den huvudsakliga nyckeln till mycket av det specifikt magiska inom asatron. De är ju inte bara ett system av bokstäver (som det romerska) utan har också symboliska, magiska och numerologiska värden, alla satta i system som inte är helt olika den judiska kabbalans "bollande" med de hebreiska tecknen.

I en central del av "Havamal" nämns runor och galdrar (trollsånger) och till vad de ska användas. Den Höge är självklart Odin, och liksom hans släktingar Hermes, Thoth och Merkurius är han den främste magikern i gudaskaran, en mästerlig shaman bortom begrepp som tid och rum, bortom fast form och norm.

Liksom i Sverige har det på Island existerat aktiva asatroende till och från under många och långa perioder. Ett av asatrons mest kända ansikten har varit översteprästen ("Allsherjargodi") Sveinbjörn Beintenssons. Han var en enkel fåraherde som för sig själv utvecklade ett högst personligt förhållningssätt till de nordiska sagorna.

En grupp av likasinnade uppstod kring honom på 70-talet och fram till hans död för ett par år sedan var han i mångt och mycket en levande legend. Mycket tack vare hans kontakter med en intresserad subkultur av musiker, författare och konstnärer. Det finns även ett par CD-skivor på den internationella marknaden, på vilka överstepräst Beintensson läser och sjunger poesi och gamla sagor.

Efter Beintenssons död har gruppen fortsatt med att aktivt engagera sig sig i ett fördjupande i asatron, samt i ett integrerande av traditionella religiösa tankar i ett modernt isländskt samhälle.

En av de som var med och byggde upp Beintenssons asatroende grupp var shamanen Tryggvi Hansen. Han bor i en liten fiskeby några mil utanför Reykjavik och ägnar sin tid åt att bygga upp asatempel ("Hov") och klassiska isländska hus och murar, ofta bekostat av isländska kommuner.

- Vad som fascinerade mig var de enkla omgivningarna, berättar Tryggvi en solig vårdag i centrala Reykjavik. Sveinbjörn var som en slags 1800-tals-människa, väldigt vetgirig, öppensinnad och inte alls dömande. Han kunde inte tala några främmande språk men gillade att träffa människor från andra kulturer. För mig hade det hela inte så mycket med asatro att göra från början. Jag ville bara hjälpa till med vad han höll på med.

I början av 70-talet började gruppen växa och man organiserade sig bättre. Fler och fler människor intresserade sig för "den gamla religionen" (som asatron oftare kallas) och behovet av ritual kändes starkt.

- Ibland brukade Sveinbjörn börja med att sjunga och hålla ett litet tal, fortsätter Tryggvi. Ofta sjöng han vidare direkt. Ibland var det som om vi andra var åskådare. Jag började föra in dansandet och det ceremoniella drickandet från gemensam bägare. En mer ritualistisk attityd.

Efter några års samarbete bröt Tryggvi upp från gruppen och har sedan dess utforskat de nordiska mysterierna för sig själv och med andra mer shamanskt orienterade människor. En enorm respekt för Sveinbjörn och vad denne betytt för asatron på Island finns dock fortfarande kvar.

- Han var underbart barnslig på många sätt. Om t.ex. en journalist hörde av sig, kunde Sveinbjörn organisera ett blot bara för honom. Inte för uppmärksamhetens skull så mycket som för att han ville så väl..., skrattar Tryggvi.

- Mycket i Sveinbjörns utveckling och initiation kom från vad vi på Island kallar "bröstkunskap", eller sunt förnuft. Han, liksom många islänningar, förstod vid tidiga år att kristendomen är något som tvingats på oss. Det finns något i vårt inre och i naturen här som bättre stämmer överens med det som kom att kallas asatro. Och han lärdes upp i sjungandet av gamla traditionella sånger av sin mor. Det var naturligt för honom och det var det han brydde sig om.

Mycket av fokuset i den svenska asatron ligger på runmagin, och även på Island finns detta intresse representerat av många ungdomar som driver egna små forskningsgrupper och publikationer. Men den gamle översteprästen, den man som bara genom att finnas till hjälpt till att återintegrera Tor, Odin, Freja, Njord, Loke och alla andra gudomar i den isländska mentaliteten, var inte så värst intresserad av magi för sakens egen skull.

- Jag tror inte han någonsin ville förändra något, småler Tryggvi. Någon frågade honom en gång: "Vad är det folk inom asatron tror på egentligen?", varpå Sveinbjörn lugnt svarade: "Det vet jag inte... Jag bara tror".