Denna artikelserie publicerades först i Flashback och sedemera även i den kortlivade men intressanta tidningen Pentagram.

THE CHURCH OF SATAN

- Myt, moral, makt, magi & misantropi

"Satan is a symbol, nothing more. Satan signifies our love of the worldly and our rejection of the pallid, ineffectual image of Christ on the cross."

(Dr. Anton Szandor LaVey, Washington Post, 1986)

"Magic is a push/pull situation, like the universe itself. While one is pushing, he cannot pull. The purpose of a ritual is to "push" the desired result within a unique span of time and space, then move away and "pull" by divorcing oneself from all thoughts and related acts previously ritualized."

(LaVey, "The Satanic Rituals", 1972)

I dessa bistra tider av hets mot oliktänkande och mot starka individer, kan det vara på sin plats att reda ut vad "satanism" egentligen är. Definitioner av mer eller mindre nogräknade sorter kastas vilt omkring i diverse slaskmedia av förvirrade och fullt fundamentalistiska kristna och av sensationslystna "journalister" som sväljer utan att tugga i en redaktionell miljö av sanktionerat icke-tänkande. Dessa definitioner (Ni vet vad jag menar... "Ritualmord", "Sexbrott", "Barnarov"... o.s.v. i all oändlighet. Samma gamla drapor om och om igen!) leder till fortsatt okunskap hos läsaren, något som naturligtvis är tanken bakom, och målet för, all populistisk journalistik i ett degenererande samhälle som vårt.

Naturligtvis skulle en artikelserie om satanismens historia vara intressant, eftersom satanismen ju alltid funnits både i konkret/verklig såväl som i fiktiv form. Den konkreta formen har tagit sig uttryck genom fritänkare och konstnärer och visionärer utöver det "vanliga". Det har rört sig om skapande individer som fört tankar och mänsklig utveckling framåt, på vilka mänskliga plan det än gälla månde. Individer som uppskattat det jordeliga livet och sett till att ta sin del av den kosmiska kakan av njutning och tillfredsställelse, för att generera ett meningsfullt och kreativt liv för sig själva och för dem de älskat och respekterat.

Och på den fiktiva sidan, d.v.s. den sida som förts fram av de "goda" (kristna, "makt"-havare, kontrollagenter o.s.v.), finner vi antropomorfa abominationer, skräckprojektioner, ångestskspande monster och bloddrypande moralismer om det "onda" som bara vill korrumpera människan genom att visa henne sina egentliga, naturliga sidor. Satanismen har, för de kristna och för andra som gagnats av småfolkets ångestfulla och självdestruktiva attityd, paradoxalt nog varit nödvändig för kristendomens fortbestånd. Om det inte funnits "demoniska" konstnärer eller andra furiöst överlägsna männsikor, så skulle de styrande ju inte haft något att skrämmas med. Om inte de kristna hantverkarna producerat sina medeltida träsnitt föreställandes diverse demoner, monster, och andra hemskheter, så skulle ju filosofin framstå som så mycket tydligare - och så oerhört mycket mer naturlig och attraktiv för en sund människa...

Filosofin att människan ska vara egensinnig, kreativ, stark, naturlig och framåtsträvande har varit alla slavreligioners främsta fiende, och smutskastning har i alla tider varit det enda pseudo-substantiella motsåndet mot de som förespråkat denna filosofi. Myter om sexuella övergrepp på barn och vuxna, rituella mord i hokus-pokus-kontexter, och allsköns diffusa antydningar om ett perverterat leverne har blivit legio, och detta naturligtvis därför att ingen vågat, eller kunnat, definiera exakt vad satanism är. Vi får vrida det historiska uret framåt/tillbaka till 1966 för att hitta just en sådan definition. Och det var sannerligen en definition som kom att uppröra en hel religiös värld, och som har kommit att påverka, direkt såväl som indirekt, miljontals människor över hela världen.

GENESIS: 666

Den 30:e april 1966 förkunnade en amerikan vid namn Anton LaVey "The Church Of Satan" som existerande i det öppna i San Francisco, och han såg till att registrera kyrkan som ett religiöst samfund, ett av tusentals i USA. Attityden var storslagen, extremt extrovert och anpassad för att väcka uppmärksamhet varhelst det gick. Och uppmärksmhet fick de, LaVey och hans medhjälpare under dessa tidiga dagar...

Förstasidor, TV-reportage, talk-shows, filmer, veckotidningsomslag, radio, föredrag, offentliga ritualer, offentliga begravningar och bröllop, en explosion av nyfikna medlemsansökningar, och, får man förmoda, ett rejält tillskott i den LaVeyanska ekonomin...

Tankarna som presenterades var en slags hedonistiskt orienterad syntes av Aleister Crowley och Friedrich Nietzsche. Där Crowley bara ett halvsekel tidigare förkunnat "Gör vad du vill skall vara lagens hela" och hävdat att Horus tidsålder nu var här, slog LaVey till med att tidsåldern var Satans och att männsikan måste sträva efter att tillfredsställa sina jordeliga begär och drifter för att må bra och kunna utvecklas. Nietzsches övermänniska och hans tankar om Guds död och om Kampen och Viljan fanns, och finns, också med som ytterst centrala begrepp/riktningar.

Tankarna må alltså inte varit helt nya, men LaVey formulerade om dem och presenterade dem i ett språk som kom att provocera gemene man och prästerskapet i USA. Här byttes ärkeänglarna ut mot Satan, Lucifer, Belial och Leviathan, och kyrkans ritualer var knappast exempel på den katolska kannibalismen (ätandet av Jesus kött och drickandet av hans blod i nattvarden) utan snarare på en hyllning till människans sexualitet, hennes biologiska drifter och hennes egoistiska begär. Allt var öppet och allt var tillgängligt i och med utgivningen av LaVeys "The Satanic Bible" 1969. Medlemsantalet ökade dramatiskt och behovet av administration ökade sålunda direkt. Kyrkan som startats för att vara något av en anti-kyrka blev på något sätt en kyrka igen...

"Anton LaVey's Topless Witches' Review"

Skaparen av allt detta rabalder i det annars så mjuka och trögflytande Californien föddes 1930, och kom till insikt om ockultismens dragningskraft under sina tonår. Han reste under dessa år runt med en cirkus som musiker och lejontämjare bl.a., och kunde på nära håll studera människans "sanna" natur, t.ex. i det att männen som besökte cirkusen dreglade över de lättklädda varietéflickorna på lördagskvällen, för att sedan, på söndagsmorgonen, lyssna till predikanternas moraliserande.

Denna typ av patetiskt hyckleri gav LaVey de första idéerna om att det borde finnas en "religion" baserad på en positiv attityd gentemot människans naturliga drifter. En filosofi rotad i världslig njutning och tillfredsställelse, och inte i ett förkastande och skam och synd och skuld...

Han arbetade vidare som musiker under 50-talet, och kombinerade musicerandet med seriösa studier av olika skolor inom ockultismens breda och färgstarka spektrum. Mycket förkastades dock av den nu allt mer självsäkre LaVey, som insåg att det mesta som erbjöds var dunkelt för dunkelhetens egen skull. De mest genomträngande tankarna var dock alltid desamma, oavsett om han studerade Voodoo, västerländsk ceremoniell magi, runologi och nordisk mytologi, gnosticism, Thelema och andra magiskt rotade kulturer och filosofier. Nämligen de att individen måste söka sin egen väg, och lämna slavmentaliteten i ett "religiöst" samfund/samhälle...

Sann magisk initiation sker nämligen alltid på ett inre plan, framkallat av kandidaten själv, och man kan inte göra framsteg som ockultist genom att "lyda" en överordnad. LaVey tog till vara de bitar från de områden han studerade rent pragmatiskt och vävde samman allt till en magisk "skola". Denna skolas idéer, ritualer och bakgrunder publicerades i "The Satanic Bible" (1969) och i "The Satanic Rituals" (1972), och vi ska gå in på dessa lite närmare i del två i denna artikelserie. Men först blir det något helt annat...

"The Black House - Welcome to the Hotel California"

För att försörja sig och sin familj hjälpte LaVey San Francisco-polisen med vad de kallar "Repeater 800"-samtal, vilket var benämningen på de samtal polisen normalt inte klarar av att ens tänka på. D.v.s. folk som klagar på spöken, UFOs, underliga och övernaturliga fenomen o.s.v. I denna miljö stortrivdes denne storvuxne herre, som nu redan på 50-talet började få rykte om sig att vara San Franciscos främste "svartmagiker".

Familjen flyttade in i ett gammalt viktorianskt hus, ett praktexempel på San Franciscansk arkitektonisk och färgstark skönhet. Den enda skillnaden i detta fall var, till grannarnas förvåning och förfäran, att LaVey lät måla hela huset svart och lila...

Huset hade tidigare under seklet använts av en Madame vid namn "Mammy Pleasant" till bordellverksamhet, och detta attraherade LaVey ytterligare till den ståtliga och laddade byggnaden. Fullt av lönngångar, hemliga dörrar och skrymslen, och, framförallt, en genuint dekadent atmosfär! Hans rykte i staden spreds allt mer, och det tog inte lång tid innan han och ett antal nära vänner började utveckla en Orden som i början kallades "Order of the Trapezoid". LaVey ordnade kurser för blivande häxor och magiker, och i huset hade man diskussionsaftnar och föredrag och man utförde både gamla och nygjorda ceremonier och ritualer. Och man utvecklade dessutom egna termer och definitioner och byggde sålunda upp en unik energi. Denna energi, och de människor som var inblandade i dessa tidiga stadier, ledde fram till det som 1966 blev The Church of Satan.

"Att synas eller inte synas, det är frågan..."

Under kyrkans 27-åriga historia har en stor mängd människor passerat genom filosofin och genom LaVeys sällskap. Efter sin tid som musiker på sleaze-barer i Los Angeles (där han bl.a. lärde känna en ung Marilyn Monroe. De hade en kort affär tillsammans av sexuell karaktär, strax innan Marilyn upptäcktes och hennes karriär som skådespelerska tog fart.), och genom sitt till denna dag brinnande filmintresse, har kontakten med Hollywood och dess mer eccentriska individer varit mycket god.

Listan av kända medlemmar är lång, mycket lång, och de mest välkända är förmodligen Jayne Mansfield, Sammy Davis Jr. och John Travolta. Men även männsikor ur andra sfärer attraherades, och attraheras, av den karismatiske magikern och hans kyrka av viljecentrerad libertinism.

Den mest kände amerikanske underground-filmaren, och tillika författare till de bästsäljande "Hollywood Babylon"-böckerna, Kenneth Anger, hade känt LaVey sedan länge, och hjälpte honom utveckla ritualerna och ceremonierna. Detta genom Angers ovanligt goda insikt i Crowleys filosofi, "Thelema", samt hans stora samling av unikt Crowley-material. Även den amerikanske antropologen och shamanen Michael Harner (mest känd för den moderna klassikern i ämnet, "Way of the Shaman") var ofta gäst i residenset. Liksom även danska kungligheter, företagsledare, och författare som bl.a. Clark Ashton Smith, August Derleth (H.P. Lovecrafts anförvant under dennes sista år), och Forrest J. Ackerman (som skapade den legendariska "Famous Monsters of Filmland"-tidningen. En av LaVeys favorit-tidskrifter för övrigt, inte helt oväntat...).

Få var dock seriöst intresserade av filosofin och de magiska aspekterna av Church of Satan, men LaVey välkomnade även de lite mer perifera karaktärerna under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Det blev helt enkelt lite av något fashionabelt för "the jet set" att känna LaVey, och ingen uppskattade naturligtvis detta mer än mannen själv.

Några som uppvaktade LaVey flitigt under en period var The Eagles, västkustrockens guldgossar nummer ett (näst Beach Boys förstås...). Deras största hit, och för övrigt en av de största hitsen någonsin i pop-historien, "Hotel Califonia", handlar om LaVey och hans "Black House". Lyssna på texten, så förstår ni direkt. Och titta på omslaget (LP-omslaget är naturligtvis att föredra i denna situation), så ser ni LaVey vaka över hotell-lobbyn där The Eagles med vänner står och hänger... Tänk om alla de som köpte denna bronto-hit på 70-talet vetat om vem denna kuf var, och vad låten egentligen handlar om...

Katharsis genom introversion...

Under 70-talet skedde dock en del viktiga förändringar med kyrkan. 60-talets glada dagar var nu över, och LaVey började frukta för sin och sin familjs säkerhet i större skala i takt med att hoten mot kyrkan och hans person ökade. Likaså blev det dags att ägna sig mer åt administration och praktiskt arbete än åt att ödsla tid på diverse mediaspektakel och irrelevanta "egotrippar".

Och interna stridigheter blev det också, precis som i alla magiska ordnar av klass. LaVeys andreman, Michael Aquino, en högt uppsatt underrättelseofficer i den amerikanska armén, lämnade kyrkan med ett antal administrativt involverade medlemmar, och diverse tvister uppstod och behandlades i bl. a. satanisternas medlemsblad, "The Cloven Hoof".

LaVey kallade det hela en "storm i ett vattenglas" och rackade ner på Aquino för att denne var på tok för intellektuell och verklighetsfrånvänd. Och kritiken gentemot LaVey från Aquinos håll var densamma: LaVey var ingen riktig magiker, utan bara en intellektuell och girig charlatan... Aquino gick sedan vidare till att skapa sin egen orden, "The Temple Of Set", och bitterheten dessa båda gamla herrar emellan har egentligen aldrig lagt sig.

"I begynnelsen var ordet..."

Dr. LaVey, som han nu börjat kalla sig (Doktor i Satanisk teologi, om nu någon skulle undra...), koncentrerade sig på att göra sin skapelse mer fast i formen, och på att skriva mer och därmed utveckla den satanistiska filsofin. Efter "The Satanic Bible" kom "The Satanic Rituals" 1972, och på detta följde "The Compleat Witch" (återutgavs senare 1989 under titeln "The Satanic Witch"), samt en mängd artiklar för "The Cloven Hoof" och andra typer av forum för likasinnade.

Och han utvecklade sitt samarbete med Hollywood och agerade konsult då det var ockulta produktioner i görningen. Och spelat med har han också gjort i ett otal filmer, varav de mest kända är Polanskis "Rosemary's Baby" (där han spelar djävulen som impregnerar Mia Farrow) och Bob Fuests "The Devil's Rain", i vilken för övrigt kommande Church Of Satan-medlemmen John Travolta gjorde sin debut.

Trots att kyrkans offentliga och provokativa profil mot slutet av 70-talet var betydligt mer nedtonad, hindrade inte detta att intresset bland ockultister av alla åldrar kontaktade högkvarteret i San Francisco. En man vid namn Martin Lamers öppnade t.o.m. en filial i Amsterdam och representantnätet i övrigt vidgades i USA, i Europa och i de flesta andra civiliserade hörn av världen. Så LaVeys fokus på skrivandet "lönade" sig rent stabilitetsmässigt, och så har det fortsatt fram till denna dag.

Intresset för The Church of Satan idag tycks vara större än någonsin, och detta mycket naturligtvis tack vare den nya medlemstidnigen "The Black Flame" och de böcker som dykt upp de senaste åren ("The Church of Satan" av Blanche Barton, LaVeys sekreterare, "The Secret Life Of A Satanist", LaVeys biografi, även denna av Barton och "The Devil's Notebook", en antologi av gamla "Cloven Hoof"-texter.).

Slutet? Nej, snarare början...

Från att ha anklagats för charlataneri i många "ockulta" kretsar, är det märkbart att respekten för LaVey och hans idéer ökat avsevärt de senaste åren. Detta kan bero på många saker, men jag tror främst att det är hans konsekvens i strategier och handlande som fått folk att förstå att det är allvar och inte bara lättköpta inkomster från godtrogna "anhängare" det handlar om. Det är på tok för simpel kritik, som LaVey ofta avfärdat med ett "Javisst... So what?" Det är oftast de mest inkompetenta utövarna som är de beskaste kritikerna, oavsett om det gäller musik, film eller ockultism. Satanism har kommit att förknippas som synonymt med LaVey och hans kyrka, och det kommer aldrig att gå att rucka på eller förvränga på något sätt. Definitionen är alltför klar och tydlig i LaVeys person och i hans arbete. Och detta är ju definitivt ett plus för hans anhängare och för satanismen som "rörelse" (hur paradoxalt detta än kan låta - "organiserade individualister" o.s.v...), som istället för att backa då det börjar osa hett i mediala kvasi-debatter iscensatta av maktlystna kristna, stöter emot med en intelligent presentation av de idéer som passar betydligt bättre in i dessa tider än ett 2000-årigt dokument från medelhavsområdet.

Kanhända har LaVey rätt i sitt påstående att den sataniska tidsåldern är kommen. Vad nu detta än betyder rent konkret på alla mänskliga plan återstår att se och tolka, men om nya riktningar och utvecklingar kommer att kläs i esoteriska/magiska termer, så kommer Anton LaVey definitivt att nämnas bland andra 1900-tals pionjärer såsom Aleister Crowley och Austin Osman Spare.

"A major determining factor by which a superior human can be isolated from his average counterparts is his very isolation - the degree to which he naturally removes himself from mass-media input and stimuli. You cannot be an elitist, a Magician, and be plugged into the system."

(Dr. LaVey i "The Secret Life Of A Satanist", 1990)

Läs del två av artikeln genom att klicka här.