Följande text var ursprungligen ett föredrag, hållet 990409 för medlemmar i det svenska O.T.O., Ordo Templi Orientis.

ROSALEEN NORTON - HÄXAN FRÅN KING'S CROSS

Om man ska titta närmare på en "magisk" konstnär, hur gör man då? Hur bedömer man just det "magiska"? Ska det vara en person som rätt och slätt är intresserad av ockultism eller ska det vara en person vars liv och verk har kraft nog att förändra en stämning i ett mänskligt sinne, för att berätta något på andra plan än rationella? Eller måste det kanske röra sig om en person som egentligen är manipulativ och medveten om samtidsmyters betydelse?

Vissa konstnärer är mer magiska än andra. Man behöver inte snärja in sig i invecklade subjektiva definitioner för att inse Salvador Dalis gnostiska värde eller Austin Spares hardcore-psykologis genialitet. De är exempel på målare som inte bara haft en kompetens att förmedla visioner, drömmar, astrala upplevelser och översinnliga erfarenheter. De har också faktiskt upplevt dem och gjort det för att det varit deras vilja. De använde sinnesvidgande tekniker, substanser, ritualer och egna, unika formspråk. Det var deras vilja främst att utforska och sedan, efter detta, att förmedla utforskandets "resultat" genom sina konstverk.

En annan konstnär som förtjänar uppmärksamhet i samma veva är australiensiskan Rosaleen Norton. Få utanför Australien har hört talas om henne. Men om det är någonstans man faktiskt stöter på henne lite här och där, är det just i "magiska" sammanhang. Och, precis som med ovan nämnda herrar, finns det en logisk förklaring. Hon var inte bara en framstående och skicklig visionär konstnär utan även ockultist och en inkarnation av Babalon-principen, så som vi känner den genom Crowley, Parsons och andra.

Hon föddes på Nya Zeeland den andra oktober 1917 och flyttade med familjen till Australien och Sydney 1924. Inga märkbara skeenden eller händelser finns dokumenterade vad gäller hennes yngsta år, men i tonåren dök en försmak av makabra tendenser upp. De yttrade sig för henne både i text och bild.

Den unga Rosaleen utvecklade tidigt en skicklighet främst i att teckna och måla. Fantastiska motiv, storslagna landskap, erotiska scener och fantasieggande figurer. Hon trivdes i skolan och hamnade till slut på East Sydney Technical College, i studier med konstinriktning.

Endast 15 år gammal lämnade hon in en novelett till Smith's Weekly, en tidning för den medelaustraliensiska familjen. Redaktören kunde inte annat än att ge efter för den unga flickans tjat. Och historien höll ganska bra den med, framförallt om man just betänkte författarinnans ålder.

Rosaleen gav dem "The Story of the Waxworks" till att börja med, en Lovecraft-doftande historia om en man som tillbringar en skräckfylld natt i ett vaxkabinett. I en slags blandning av Poe och Weird Tales-författarna skapade hon en kort men intensiv urladdning av ren och skär skräck.

Redaktionen blev positiv, trots att tidningen inte direkt var känd för att vara något slags skräckforum. Två historier följde under 1934, "The painted horror" och "Moon Madness". För den unga Rosaleen blev historierna en biljett till den redaktionella världen. Hon erbjöds att skriva men insisterade på att få illustrera i tidningen istället.

Det dröjde dock inte länge förrän hennes mentorer insåg att hon kanske inte var rätt kvinna på rätt plats. Hur skulle man kunna illustrera en artikel om trädgårdsskötsel med en teckning föreställande skogsgnomer som deltog i en hednisk bacchanal? Allt hon gjorde resulterade i avancerade men distinkt opassande teckningar och scenarion. Ritualer, orgier, visioner, avkommor mellan djur och människor... Idel bisarra teckningar visades upp för de suckande redaktörerna. Rosaleen Norton fick sluta tämligen snabbt.

Hon hade tidigare slutat på skolan av samma skäl. Inte för att hon på något sätt varit obegåvad eller ovillig att lära sig, utan för att hon vägrat anpassa sig efter regler och förordningar och istället maniskt producerat teckningar och målningar med, minst sagt, okonventionella motiv.

Hon började nu så sakteliga inse dilemmat och valsituationen i livet som konstnär. Att antingen anpassa sig, helt på andras villkor och finna en stabilitet och trygghet. En sakta lunkande kreativitet, som för många av hennes bekanta på skolan. Eller att kasta sig ut i en osäker rymd av skapelse och magi, av äventyr både inom och utom henne.

Valet blev enkelt och de kommande åren tillbringade hon tillsammans med sin pojkvän (och sedemera man) Beresford Conroy "on the road". De luffade runt i Australien, jobbade lite här och lite där och hankade sig fram bäst de kunde. Rosaleen tecknade och målade och började få drömmar och begär om utställningar och ett visst mått av erkännande.

Men konstvärlden i Australien vägrade resolut. Hon hade gott rykte som krokimodell men hennes tavlor var alltför bisarra, makabra och opassande. Inga gallerier visade intresse, så Nortons enda fora blev pubar, klubbar och kaféer i det bohemiska King's Cross-området i Sydney.

Detta kan jämföras med Austin Spare, som i huvudsak ställde ut på lokala pubar i södra London. Men i hans fall var det mer av ett medvetet val. Om han verkligen velat ha det annorlunda, hade gallerier av högre rang definitivt kunnat visa intresse. Men i Nortons fall var det inte så enkelt. Sydney var ingalunda en stad full av möjligheter för en ung bisexuell konstnärinna som mer och mer såg sig som ockultist och häxa. Och vars konst uttryckte det klart och tydligt.

Hon fick ett par bilder publicerade i en litteraturtidning, "Pertinent", och detta ledde till lite uppmärksamhet och en utställning på Pakies Club i juni 1943. Uppmärksamheten i samband med denna utställning riktades inte så mycket på drivenhet, känsla för komposition och färghantering som på de ockulta och explicit erotiska motiven.

En del samlingsutställningar följde och 1949 fick hon sin första stora egna utställning, på Melbournes Universitet. Även denna gång riktades uppmärksamheten på det dekadenta, erotiska, utsvävande, både i Nortons konst och i hennes liv. Hon hade nyligen skilt sig från Conroy och levde nu tillsammans med ung poet vid namn Gavin Greenlees. Inte heller han hade speciellt gott rykte, så pressen njöt och spekulerade i moralistiska reportage och recensioner.

Och nu var det inte på något bohemiskt kafé tavlorna ställdes ut, utan på Melbournes Universitet. Så den lokala sedlighetsroteln kände sig manad att göra ett nedslag. De beslagtog tavlorna "Witches' Sabbat", Lucifer", "Triumph" och "Individuation" och åtalade konstnärinnan för obscenitet. Det var första gången i australiensisk historia som detta riktades mot en kvinna!

I slutänden vann dock Norton och polisen blev tvungna att betala rättegångskostnader och ett visst mått av skadestånd. Men vad hjälpte det när utställningen förstörts och stängts och hon knappt fått sålt en enda tavla?

Det unga paret återvände till Sydney, kraftigt desilllusionerade, och beslöt att hädanefter hålla sig på sin kant och skapa i en i det närmaste isolerad miljö. 1951, två år senare, greps de båda av polisen för det som förr kallades "dagdriveri", d.v.s. att de inte hade något jobb och var fattiga. Men sanningen var också den att de fortfarande tillhörde Sydneys bohemiska värld och att droger av olika slag och en frisinnad sexualitet var en del av deras vardag. Polisen gjorde titt som tätt tillslag mot klubbar och lokaler för att störa de unga och för att upprätthålla det de kallade ordning och god moral.

Pressen fick upp ögonen för den excentriska konstnärinnan igen och i det här fallet blev det faktiskt hennes och Greenlees räddning. Sydney Morning Herald skrev om gripandet och åtalet och artikeln lästes av en man vid namn Walter Glover. Han var en före detta soldat som precis startat ett förlag. Han kände till Norton och Greenlees och fann situationen absurd: att paret skulle åtalas för att de inte hade några jobb.

Glover erbjöd därför dem båda anställning och polisen kunde inte annat än att släppa iväg dem. Nu kunde samtliga parter andas ut och börja jobba på riktigt. Greenlees skrev, Norton målade och Glover förberedde det tekniska och det affärsmässiga. Resultatet, boken "The art of Rosaleen Norton", publicerades i september 1952. Den innehöll svartvita reproduktioner av henns målningar och Greenlees dikter.

De bisarra temata som gjort henne ökänd fanns naturligtvis med i boken: religiösa satirer, rituella orgier och bacchanaler, Panfigurer, ockulta symboler, nakna kvinnor i utmanande ställningar... Allt sammanställt i ett psykedeliskt sammelsurium, en form av undermedveten attraktion genom spiralformer och mönster som driver inåt, inåt...

Om man betraktar boken idag, framstår den som harmlös, en charmig samling esoteriskt orienterade bilder, många på gränsen till kitsch genom användandet av en form inte helt olik serieteckningens. Men 1952 var en helt annan tid och reaktionen blev våldsammare än vad någon av de inblandade väntat sig.

Tidningarna slog upp det stort: "Witches, demons on rampage in weird Sydney sex book!" Posten vägrade skicka exemplar av boken. Åtal mot Glover för att ha publicerat den. Åtal mot tryckeriet för att ha tryckt den. Efter utdragna förhör och rättegångar beslöts att målningarna "The adversary" och "Fohat" var obscena. Glover fick böta. Inte för att ha gett ut boken utan för att ha sålt den. Tryckeriet dömdes symboliskt att böta ett Pund.

Vidare blev det förbud att exportera boken genom ett beslut hos Tullen. Glover försökte kringå problemen genom att själv måla över de två sidorna med svart färg. Men han fick fortfarande inte skicka exemplar per post. Och han lyckades heller inte med att sälja rättigheterna utomlands.

Rosaleen Norton var van vid upståndelse och tog det med ro, om än med en stor portion bitterhet. Greenlees fick ett nervöst sammanbrott och Glover gick så småningom i konkurs.

Efter fortsatt rabalder, gripanden, beslagtagna tavlor o.s.v., fick Greenlees bokstavligen nog: han bröt ihop och fick sitta på ett vilohem för mentalsjuka. Norton själv fortsatte att måla och hennes största problem var egentligen uppehället. Inga gallerier vågade ställa ut hennes tavlor. Och de mindre pubar och restauranger som vågade kunde inte ta ordentligt betalt för dem. Så hon sålde till vänner, bekanta och en och annan dekadent mecenat.

Det verkar som om hon på 70-talet resignerade och nu gladeligen lät sig porträtteras och fotograferas iklädd kostymer och kreationer som motsvarade tidningarnas förväntningar på hur en häxa ser ut. Kanske var hon genuint resignerad eller kanske var det bara en avledningsmanöver? Hon dog 1979, 62 år gammal.

Jag tror det är en grov förenkling att säga att Rosaleen Norton blev ett "offer" för samtidens moral o.s.v. Hon valde själv sitt liv och målade och tecknade i glädje ända till slutet. Frustrationen med att inte kunna få sina verk sålda måste varit påtaglig, men den kan nog även fler konstnärer än just de manifest magiska kännas vid.

Det finns många analogier till Austin Spare, i livsstil, attityd och språk. Båda var envisa och vägrade att ge upp på den stig de valt. Båda målade makabra, bisarra, ibland perversa tavlor av visioner och scener färgade av radikalt annorlunda tidsbegrepp och medvetenhetsrymder.

Om Norton kände till Spare är mig obekant, men det är säkert inte helt osannolikt. Hon var uppenbarligen mycket intresserad av ockultism och studerade bl.a. Crowley under större delen av sitt liv. Förutom den västerländska traditionen och kabbalan, var det mycket österländskt som fascinerade henne: hinduism, tantrism, buddism och Teosofins kosmiska synteser. Ofta påstod hon själv att hon mer var intresserad av psykologi än av ockultism, men hon förnekade aldrig att rituell magi varit avgörande i hennes liv och att det varit en insiktsbringare hon haft nytta av i sin konst.

Favoritgurun var Jung. Kopplingen är naturlig om man vet att hennes favorit-text var Frazers "The Golden Bough". Svävandet över myter, de komparativa överblickarna, religion- och ritualstudierna i Frazers mastodontverk har kittlat fler än Rosaleen Norton under decenniernas lopp. Jungs fortsatta studier av ritual, religion, initiation och symbolik var kraftigt bidragande till Nortons utveckling som människa och konstnär.

Carl Jung: "This process of becoming human is represented in dreams and inner images as the putting together of many scattered units, and sometimes as the gradual emergence and clarification of something that was always there."

Norton kände tidigt var hennes identitet och hennes kall låg: att upptäcka och förmedla. Hennes konst visar en humoristisk kvinna, stark i sig själv och i sina begär. Att detta inte var en populär kombination i Australien, ett land som ofta varit mer England än England, säger sig självt.

Hon experimenterade med droger för att lära sig att se saker och ting ur nya, oprövade vinklar. Färg och form, måleriets tekniska essens, vaknade nu till nytt liv. Ett liv som resonerade med hennes redan färgstarka och fantasifulla sinne.

Hon experimenterade med sex och därigenom med yttre såväl som inre moral, med samhällets såväl som sin egen. Utan att ha förkovrat sig ens i en bråkdel av den esoteriska litteraturen på området, förstod hon sexualitetens vikt och betydelse för människan i allmänhet och för den kreativa individen i synnerhet. Hon utvecklade och njöt av sin bisexualitet och använde sex i ritualer för att uppnå konkreta och inspirationella mål.

Jag tänkte avsluta med ett citat från Kandinskys "Om det andliga i konsten", en synnerligen rekommendabel bok för folk som är intresserade av det esoteriska. Stycket sammanfattar bra hur jag tror att Rosaleen Norton verkligen betraktade sitt skapande. Ockultism eller inte, frivilligt framkallad mediauppmärksamhet eller inte... Vilka system eller vilket språk eller vilken moral man än strukturerar sitt liv genom har egentligen ingen betydelse. I slutänden är det endast alltid viljan som betyder något. Och det, skulle jag vilja hävda, är Rosaleen Nortons arv till oss efterlevande. Inte de fantastiska tavlor hon målade eller det kontrastfyllda liv hon levde. Utan snarare det fokuserade mod hon uppvisade i sitt skapande och i sitt liv.

Kandinsky: "Konstnären skall stå blind inför former som kallats vedertagna eller icke vedertagna. Han skall göra sig döv för tidens läror och begär. Hans öppna blick skall skall vändas inåt, mot hans eget inre liv, och hans hörsel endast urskilja den inre nödvändighetens röst. Då skall han också komma att använda alla medel - tillåtna såväl som otillåtna. Ty endast så kan det mystiskt nödvändiga ges ett uttryck. Alla medel är heliga när de tillgrips av inre nödvändighet. Alla medel som inte härrör ur den inre nödvändigheten är skändliga. Även om det är möjligt att i det oändliga teoretisera längs dessa linjer är det likväl förhastat att ge tankarna en mer detaljerad utformning just nu. I konsten går teorin aldrig före utförandet; det omvända är fallet. Här härskar känslan, särskilt under det inledande skedet. Känslan ensam når fram till det konstnärligt riktiga."