Sorry, this site is in Swedish. Click flag for a summary in English about prostitution in Sweden.
|
1. INLEDNING
Det kallas ibland "världens äldsta yrke", och onekligen tycks det ha funnits i alla samhällen genom tiderna. Prostitution verkar vara något som vi får leva med, vad vi än tycker om det. Frågan är då hur företeelsen ska hanteras.
(Författaren till dessa sidor är en vanlig svensk man. Jag har varken tillgång till massmedias megafoner eller politikens taburetter, mitt namn ger ingen särskild auktoritet och är därför av litet intresse. Men jag tror att bra argument kan stå för sig själva, och att vi vanliga människor kan besitta mera av både sunt förnuft och sann medkänsla än proffstyckarna i pressen och makthavarna i riksdagen. Fördomar och ideologiska skygglappar leder alltför ofta till en misslyckad politik, som vi alla har sett många exempel på under senare tid.)
2. SVERIGE OCH ANDRA LÄNDER 1999 förbjöds köp av sexuella tjänster i Sverige, medan det fortfarande är lagligt att erbjuda och sälja sex. Varför infördes denna lag? Sverige har aldrig haft särskilt mycket prostitution, i en internationell jämförelse. Enligt Prostitutionsutredningen har Sverige ca 2500 prostituerade, varav ca 650 gatuprostituerade; hälften av de senare är missbrukare. Prostituerade fick hjälp av särskilda grupper av socialarbetare, och genom Sveriges allmänna välfärdssystem. På senare år kunde även prostitutionskunder med sexberoende erbjudas hjälp, och programmen var framgångsrika. Allt detta arbete stoppades när den nya lagen kom. I stället skulle kunderna ses som brottslingar, pengarna gick till polisen, och de prostituerade gick under jorden i större utsträckning. Varför ansågs den nya lagen nödvändig, med tanke på den relativt lilla omfattningen av prostitution i Sverige, och de omfattande sociala program som fanns? Varför utformades lagen så att endast att köpa sexuella tjänster förbjöds, men inte att sälja? Hur gick det till när Sverige fick denna lag, som saknar motsvarighet i hela världen? Och hur hanterar man prostitutionen i andra länder i stället?
1. Sveriges idéklimat Sverige har en lång tradition av social ingenjörskonst och statlig paternalism, en strävan efter ett rent och perfekt samhälle som t ex en tid ledde till tvångssteriliseringar. Ett av de viktigaste argumenten för sexköpslagen var att den var nödvändig för att "markera att vi inte accepterar sånt i vårt fina svenska samhälle". Även om somliga måste ha insett att den nya lagen inte skulle kunna avskaffa prostitutionen så ville de ha lagen ändå, bara för dess egen skull och oavsett dess konsekvenser; ett exempel på symbolpolitik som har blivit allt vanligare på senare år. Dessutom har radikalfeminism och nymoralism i salig förening haft ett inflytande. Enligt denna världsbild är inte prostitutionen ett socialt problem, som de flesta anser, utan något som är orsakat av ojämlikheten mellan könen och även själv leder till att ojämställdheten består. En kvinnas samtycke är inte giltigt, på grund av "samhällets könsmaktstrukturer". Kvinnor är offer och män förtryckare. Visserligen finns det både manliga och kvinnliga prostituerade, liksom sexköpare, även om proportionerna är olika, men detta passar inte in i förklaringsmodellen och negligeras därför. Lagen mot sexköp är formellt könsneutral, men i debatten som föregick beslutet kallades alltid de prostituerade "kvinnorna" och sexkunderna "männen". Genom att på så sätt göra förbudet till en feministisk fråga blev alla sociala och rättsliga invändningar betydelselösa i det rådande idéklimatet. De prostituerade var oorganiserade och alltför utstötta för att kunna göra sina röster hörda. 2. Hur lagen genomdrevs Den socialdemokratiska partikongressen -97 brydde sig inte om argumenten mot en kriminalisering, som bland annat framförts av RFSU, justitieministern och landets högsta juridiska expertis, Lagrådet. Kongressen biföll i stället ett antal identiskt lika motioner (kopior) från olika partidistrikt, som var resultatet av en organiserad kampanj. Bland annat hade den hårda radikalfeministiska organisationen ROKS lobbat hårt för lagen, liksom s-kvinnorna med sin ordförande Inger Segelström i spetsen. I maj -98 drevs förslaget igenom Riksdagen. Det fanns visserligen inte någon majoritet för lagen bland riksdagsledamöterna, som var medvetna om nackdelarna, men beslutet drevs ändå igenom med "partipiskan". Förbudsanhängarnas retorik var uppskruvat känslomässig och ofta osann. Den som var emot förbudet kunde beskyllas för att vara för prostitution. Bara moderaterna och folkpartiet vågade trots allt följa förnuftet och rösta emot. 3. Andra länder Sverige är idag ensamt om att gå mot kriminalisering. I alla andra europeiska länder, inklusive våra nordiska grannländer, är prostitution lagligt (eller på väg mot det). Detsamma gäller för många andra länder ute i världen. Trenden är alltså motsatt den svenska. Orsaken är att dessa länder, som har mycket längre och större erfarenhet av prostitution än Sverige, har funnit att laglighet är den bästa vägen. Det ökar samhällets kontroll och hjälpmöjligheter, minskar risker och skador för de prostituerade, och möjliggör bättre prioriteringar av begränsade resurser. Förenta Nationernas internationella fackföreningsorganisation ILO uppmanade nyligen världens regeringar att officiellt erkänna sexindustrin och behandla den som vilken annan affärsverksamhet som helst. ILO var nära att kräva legalisering, men valde att i stället tala om fördelarna med att erkänna prostitution som en ekonomisk sektor och formulera arbetsrättsliga regler för de många millioner som arbetar i sexindustrin. Rapportens författare, Lin Lim, säger att ILO vill att regeringarna inför arbetsregler och standard för socialt skydd där prostitution erkänns som legalt arbete. Danmark Vårt grannland Danmark har av hävd en mera pragmatisk och tolerant syn på prostitution. Där finns t ex escortannonser i kommunens turistbroschyrer och massageannonser i tidningen Ekstrabladet; ofta hyr några kvinnor eller män en klinik tillsammans, där de tar emot sina kunder. Att hålla det hela öppet och lagligt anses bäst, då det ger bättre samhällskontroll och bättre arbetsvillkor och säkerhet för de prostituerade. Så sent som hösten -98 beslöt Danmark att avkriminalisera prostitutionen ytterligare! Öresundsbron kommer att innebära en fast förbindelse mellan två helt olika kulturer… Nederländerna Holland är känt för att vara det land som har den mest toleranta attityden. Läget idag är följande: Som gammal stor sjöfartsnation har Holland alltid haft mycket prostitution. Prostitutionen är legal, men tvång och hallickverksamhet är förbjudet. Man måste numera vara holländsk medborgare för att få jobba som prostituerad. Prostitution betraktas som ett yrke, och sexarbetarna betalar skatt och har samma förmåner i samhället som vem som helst. Man diskuterar för närvarande även att tillåta bordeller för frivillig prostitution, vilket välkomnades av den kvinnliga ordföranden för EU-parlamentets kommitté för mänskliga rättigheter. Samtidigt har maximistraffet höjts från ett till sex års fängelse för bordellägare som tvingar kvinnor till prostitution eller utnyttjar minderåriga. Legaliseringen föreslogs av den holländska justitieministern Winnie Sorgdrager. Hennes motivering var att verksamheten då kan regleras bättre av de lokala myndigheterna, samtidigt som arbetsförhållandena för de prostituerade förbättras. Genom den förda politiken har prostituerade relativt goda förhållanden jämfört med i andra länder, särskilt jämfört med där det är kriminaliserat. Andelen prostituerade som använder tunga droger är relativt låg, och antalet som smittas med t ex hiv genom prostitution är mycket litet. Polisen skyddar de prostituerade i stället för att jaga dem eller deras kunder, och marginaliseringen och utslagningen blir mindre än i länder där deras jobb fördöms.
3. KRIMINALISERINGENS EFFEKTER Varför är det då fel att kriminalisera prostitutionen? Vilka skäl brukar åberopas, av såväl de prostituerade själva som av andra länder, där det är legalt, och av socialarbetare och jurister här i Sverige?
1. Kriminalisering skadar de prostituerade Prostitutionen hör till en viss grupp av företeelser, där ett förbud gör större skada än nytta. (Till samma grupp av företeelser hör t. ex. aborter.)
2. Kriminalisering skadar samhället Lagrådet var emot kriminaliseringsförslaget, eftersom det juridiskt är en anomali och riskerar att urholka respekten för lagen. Nu protesterar även många andra tunga instanser inom polis och rättsväsende mot lagen.
Brydde man sig verkligen om de prostituerade skulle man inte kriminalisera, utan låta hela verksamheten vara legal och satsa resurserna på verksamma sociala insatser i stället. Man skulle också, som i t ex Danmark, förbättra prostituerades situation genom att tillåta dem att annonsera och hyra lokal, där de dels kan hålla till under drägligare omständigheter än ute på gatan, dels kan ha folk omkring sig och/eller en larmknapp att trycka på för sin säkerhet. Den rätta vägen är att avdramatisera prostitutionen i stället för att som nu ytterligare skambelägga den, för endast genom en sådan attitydförändring i samhället kan man minska de prostituerades lidande, stigmatisering och utslagning, och därmed också öka möjligheten för dem sluta - och att gå vidare i livet efteråt. The San Francisco Task Force on Prostitution skriver: "Evidently, the legal prohibition of prostitution does not begin to address the problems, and there is evidence that the prohibitions exacerbate the situation by increasing the marginalization and vulnerability of those who work in the industry. (...) An analysis of prostitution in an international framework has led us to conclude that the countries with the most restrictive legal systems have the most problems with violence against prostitutes, thefts associated with prostitution, and exploitation of prostitutes. Conversely, the countries with the least restrictive measures which afford some means of recourse, and allow prostitutes to organize for self-protection, also appear to have the least problems." 4. VANLIGA FRÅGOR
1. "Har prostituerade något val?" Ett ofta använt argument när sexköp skulle kriminaliseras var att "de prostituerade har inget val"; det var därför kunderna skulle kriminaliseras, och endast de. Men de flesta prostituerade har faktiskt ett val, även om alternativen ibland är få och dåliga. De väljer det bästa alternativ de har, i sin situation, och den rätten har alla människor. I sällsynta fall kan alternativet till prostitutionen vara så oacceptabelt för den prostituerade att man med vanligt språkbruk kan säga att hon "inte har något annat val" än att sälja sex. Men hur kan man då med förbud vilja ta bort denna enda möjlighet? Ett lyckat förbud innebär ju att man tvingar personen till den situation hon eller han absolut ville undvika, och det kan knappast kallas humant! Det finns också helt frivillig prostitution, som t ex visades i ett teveprogram nyligen om några kvinnor som sålde sex enbart för att få pengar till lyxkonsumtion. Ingen person eller några omständigheter tvingade dem att prostituera sig, det var frivilligt. Detta torde vara det vanligaste förhållandet i rika länder som Sverige. Många prostituerade har också sagt att det är deras eget val att sälja sex, och de ser inte sina kunder som brottslingar. Deras egna organisationer arbetar för att det ska ses som ett vanligt yrke, och är emot förbudet. Det motsägelsefulla är att lagen om förbud mot sexköp bygger på antagandet att de prostituerade kunde göra något annat, för annars vore ju förbudet meningslöst som åtgärd att minska prostitutionen, men lagen motiveras med det motsatta antagandet - att de prostituerade inte skulle ha något val! I stället för att kriminalisera borde man försöka ge så många som möjligt av dem som prostituerar sig av nödtvång ett reellt val, genom olika sociala insatser. En kriminalisering kan inte göra detta. Det tillför inga alternativ, ger inget ett val, utan minskar tvärtom möjligheterna att nå prostituerade med sådana insatser som kunde göra det - prostitutionen gå ju under jorden i högre grad än förut. Narkotika Ibland hävdas att alla prostituerade är narkomaner som måste sälja sex för att finansiera drogköp. Men denna spridda fördom är felaktig. De flesta prostituerade är inte missbrukare; de som är det går i regel på gatan. I prostitutionsutredningen uppskattades det finnas 2500 prostituerade i Sverige, varav endast 650 gatuprostituerade. Ungefär hälften av de senare var narkotikmissbrukare. Ändå är det alltid knarkhoran på gatan som används som schablon i svenska media, och i debatten. De flesta är alltså inte missbrukare, och dessa anser ofta att de som säljer sex för att finansiera droger inte är några "riktiga" sexarbetare (*). I andra länder, där prostitution är mindre marginaliserat, är andelen missbrukare ännu lägre. Det förekommer trots allt att några få är tvingade, t ex av hallickar. Detta är dock vanligare där prostitution är kriminaliserat. Allt tvång, liksom t ex prostitution bland minderåriga, skall givetvis vara förbjudet, men frivillig prostitution för vuxna män och kvinnor borde lika självklart vara legal - inte minst för att det minskar förekomsten av tvång i professionen. Barndomsupplevelser Det brukar också ofta framföras, att upplevelser av t ex sexuella övergrepp är vanligare i bakgrunden hos prostituerade än hos befolkningen i genomsnitt. Det finns forskning som visar detta. Men sexarbetarna utgör ingen homogen grupp i detta avseende, det gäller inte alla. Dessutom är det ju faktiskt så att alla människors val påverkas av tidigare upplevelser - även de prostituerades kunder. Många är ensamma, har kontaktsvårigheter, vilket kan bero på uppväxten. Så varför skulle kunderna ses som ansvariga, men inte de prostituerade? Vad det handlar om är helt enkelt att människor med en trasslig bakgrund och/eller personliga problem är vanligare i alla sorters aktiviteter som samhällets normer inte accepterar, och det gäller även prostitutionen. Vi föds med olika personligheter och förmåga, och alla kommer aldrig att få perfekta uppväxtförhållanden. Ett gott samhälle borde därför vara tolerant mot avvikelser. Det alltid kommer att finnas människor som inte passar in på majoritetens normer. Framför allt är det faktum att en del prostituerade har traumatiska upplevelser bakom sig ett dåligt skäl att skada dessa ytterligare, genom de följder som en kriminalisering medför. De som behöver hjälp - och det kan gälla kunder lika väl som prostituerade - bör kunna få det, om de vill. Men kriminaliseringen minskar möjligheten till detta.
2. "Prostitution är väl förnedrande? Det behöver inte nödvändigtvis vara något förnedrande i att samtyckande vuxna utför sexuella aktiviteter, bara för att pengar utbyts. Det beror helt på omständigheterna och de inblandande människorna. "Förnedring" är något som finns i betraktarens ögon. Somliga prostituerade hävdar att de kände det mera förnedrande att stå till tjänst för en dålig lön i ett "vanligt" trist serviceyrke, än att sälja sexuella tjänster och tjäna bra. Norma Jean Almodovar slutade som polis efter tio år, för att jobba som prostituerad. Hon skriver i sin bok "Cop to Call Girl: Why I Left the LA PD to Make an Honest Living as a Beverly Hills Prostitute": "That really depends on the individual involved or how one views sex. It was not degrading to me because I think that sex is a positive, nurturing act, and whether it is given out of love or rendered as a service, as long as it is consensual it is still positive. I cannot fathom how one could think that making another human being feel good for a fee could be degrading or demeaning unless it is degrading to make other people feel good. Morality is the belief of the person. I don't consider it immoral. Everyone who works "sells" one or more parts of his or her body. Athletes, actors, actresses, and construction workers "sell" their body. The body is what is needed to engage in physical work. It would be difficult to engage in any profession without the use and therefore "sale" of one's body. Perhaps because the genitalia are involved, people object to prostitution. In a free country people should be able to engage in behavior that others find immoral or objectionable as long as no force or fraud is involved. As an adult I feel confident that I can make my own moral judgments. For me it is not immoral to make other people feel good in a sexual way and receive payment for providing the service. " Sexarbetaren och författaren Veronica Monet skriver: "The popular feminist view that a woman is degraded by a paid sex act with a man is in itself inherently sexist. If a woman can be degraded by sex, then she is a piece of property which loses value with use. A human being never loses value by engaging in a productive, profitable, and pleasurable act." Vad beror det då på att så många prostituerade skäms och mår dåligt? "Den lyckliga horan" är ju väldigt sällsynt, trots allt. Det handlar mycket om hur vi alla ser på och behandlar de prostituerade. Deras ofta svåra situation beror främst på samhällets negativa attityder, som försämrar deras arbetsmiljö och ökar riskerna, men framförallt ökar skambeläggningen som skadar deras självkänsla och leder till att de stigmatiseras. Att ha stämplats som "hora" av samhället försvårar för dem som vill sluta, särskilt om de får höra att de är "offer och inte har något annat val", som i den svenska debatten. Detta kan också vara en orsak till att ett drogmissbruk uppstår - för att uthärda skambeläggningen. En del tar t o m sitt liv för att de inte uthärdar skammen i ett samhälle som anser att prostitution är det sämsta man kan ägna sig åt. Organisationerna för prostituerades rättigheter vill på grund av detta avskaffa de degraderande attityderna i samhället, bland annat genom att framhålla att sexarbete skulle kunna ses som vilket jobb som helst, där man säljer personliga tjänster. De vill också få bort skammen att vara en kund (så mycket som var sjunde svensk man, 450.000, har köpt sex.) De prostituerades organisationer är därför helt emot varje form av kriminalisering av verksamheten. Kriminaliseringsförespråkarna arbetar däremot för att förstärka de skambeläggande attityderna, tvärtemot de prostituerades intresse. Det orsakar onödigt lidande, och gör det både svårare att sluta och att kunna gå vidare i livet efteråt. Tänk t ex på vilken skam och katastrof det var at få ett utomäktenskapligt barn för hundra år sedan. Genom de skambeläggande attityderna gick många kvinnor under om de råkade få ett barn utan att vara gifta, eller med okänd fader. Deras lidande var oerhört, liksom barnets, och många tog livet av sig. Idag är det ingen katastrof, utan livet kan gå vidare. Det beror på att samhällets attityder har förändrats. Om även prostitution kunde avdramatiseras skulle därför mycket vara vunnet. I svensk debatt brukar det heta att den prostituerade alltid är i underläge. Hon ses som ett passivt, utnyttjat objekt. Men detta saknar stöd i många prostituerades (och kunders) ögon. I allmänhet är det den prostituerade som aktivt bjuder ut sina tjänster för att få kunder. Ett engelskt slangord för prostituerad är hooker, någon som försöker få en kund på kroken. Och kunden kallas helt följdriktigt ibland för torsk på svenska, en som har torskat. I den prostituerades ögon är det alltså snarare hon eller han som utnyttjar kunden än tvärtom. I verkligheten är det förstås ett ömsesidigt avtal där bägge parter får ut vad de vill ha av förbindelsen. Den prostituerade brukar kunna styra förloppet. I den situationen känner sig kunden sällan överlägsen, utan mera som en klient som tas om hand. Undantag finns förstås, där kunden ser sexköpet som ett maktuttryck. Men enligt undersökningar så ser flertalet kunder inte alls ned på den prostituerade vilkas tjänster de köper. Föraktet kommer främst från det övriga samhället, inte minst från andra kvinnor och särskilt från dem som kallar sig feminister - dessa objektifierar den prostituerade genom att inte se henne som en person med egen vilja som gjort ett aktivt val, utan som ett menlöst offer. Samhällets rådande värderingar är därför det stora problemet, men dessa värderingar går att ändra, vilket många arbetar för. En kriminalisering däremot förstärker de attityder som gör prostitution så förnedrande, och därmed skadar de prostituerade. Dessutom minskar kriminaliseringen den prostituerades möjlighet att välja sina kunder, då kontakterna måste tas snabbare och med mindre urskillning. Det ökar risken för att hon blir behandlad illa av kunden. 3. "Skulle du vilja att din dotter var prostituerad?" Detta känsloargument är dåligt som stöd för en kriminalisering, av flera skäl: 1. Kriminaliseringen kommer inte att avskaffa prostitutionen. 2. En kriminalisering skadar prostituerade kvinnor och män. Svaret kunde bli: Om jag hade en prostituerad dotter skulle jag absolut vara emot en kriminalisering, för hennes skull. 3. Vad en förälder månde önska för sitt barn är en sak, vad staten ska tillåta vuxna medborgare en annan. Staten ska inte utgöra någon ersättning för föräldraauktoriteten över vuxna människor, det är paternalism. 4. "Kräver inte jämställdheten ett förbud?" Jämställdheten används ofta som täckmantel för något som i grunden handlar om moralisk indignation. Förr hänvisade man ofta till religionen för detta syfte, men nu används i stället feministiska slagord för att göra kriminalisering av prostitutionen till en jämställdhetsfråga. Det hävdas ibland att sexköpslagen skulle vara ett resultat av att kvinnorepresentationen har ökat i Riksdagen, vilket avser att legitimera förbudet genom att framställa det som ett självklart kvinnointresse. Det är dock inte sant. Andelen kvinnor i parlamentet har inte någon betydelse för om ett land för en repressiv eller liberal prostitutionspolitik, om prostitution förbjuds eller tillåts. Detta bevisas av att två andra länder som har en internationellt sett mycket stor andel kvinnorepresentation i parlamentet, nästan lika hög som den svenska, har en helt annan syn på kriminalisering: Danmark och Holland. Prostitution är däremot kriminaliserad i USA, där kvinnorepresentationen är mycket låg! Det spelar således ingen roll hur många kvinnor vid makten ett land har, utan på vilka idéer de makthavande har. Om de är realister med medkänsla för utsatta människor, eller som i Sverige idealister som inte tar hänsyn till människors rättigheter, eller ens till deras liv och hälsa. Den variant av feminism som dominerar den svenska debatten tenderar ibland att objektifiera kvinnor genom att se dem som menlösa offer för utompersonella krafter (patriarkatet el. dyl.), i stället för som tänkande, ansvariga subjekt som handlar utifrån en rationalitet, och varje kvinna ses i kollektivistisk anda som endast en representant för sitt kön. Männen anses i långt högre grad ha både vilja och förstånd, och därför vara ansvariga för sina handlingar. Att en sådan syn på könen inte kan ge jämställdhet har insetts av många feminister i andra länder. De anser att man i stället ska bemyndiga kvinnorna och se dem som individer, som ska bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. De är därför emot kriminalisering och stödjer sexarbetarna i deras kamp för sina rättigheter. Och det är logiskt. Kvinnosaken har aldrig gynnats av puritanism och moralism, tvärtom har dess framsteg varit beroende av ett liberalt och tolerant idéklimat. Ser man sig om i världen, är kvinnans ställning i samhället bäst där porr och prostitution tolereras, och sämst i de länder där det är förbjudet (som det muslimska Iran eller det katolska Irland). Tesen om kvinnans svaghet och behov av särskilt skydd har alltid utnyttjats för att förtrycka kvinnorna. Det är alltså fullt möjligt att vara emot kriminaliseringen även från en rent feministisk ståndpunkt (*). Det är därför märkligt att den svenska feminismen, som idémässigt är en relikt från sjuttiotalets vänstervåg, nu går tillsammans med t ex Sverigedemokraterna och den kristna högern och kräver kriminalisering och censur. Omyndigförklarande av kvinnor kan aldrig gynna jämställdheten. Att synen på prostitution som "patriarkatets förtryck av kvinnorna" inte är hållbar visas även av det faktum att det finns män som säljer sex till kvinnor, eller till andra män. Det kan ju inte förklaras av den radikalfeministiska analysen, som således måste vara felaktig. Prostitutionen har andra orsaker, helt enkelt.
5. "Orsakar inte prostitution i samhället kvinnovåld?" Regeringens senaste lagpaket, där kriminaliseringen av sexköp ingick, sades vara "en samling åtgärder riktade mot kvinnovåldet". På vilket sätt ett avtal om sexuella tjänster skulle kunna jämställas med misshandel är svårt att förstå. Det innebär ju varken våld eller tvång, utan sker tvärtom med bägges samtycke. Det finns därför ingen anledning att förbjuda det. Det verkliga våld som prostituerade ibland utsätts för av aggressiva personer är redan förbjudet, liksom all annan misshandel. I stället borde man ge prostituerade säkrare arbetsförhållanden genom en liberalare lagstiftning, inte ge dem osäkrare förhållanden genom att kriminalisera. Förekomsten av prostitution i samhället orsakar inte heller kvinnomisshandel i hemmen, eller våldtäkter. Det finns inga vetenskapliga belägg för den teorin, eller ens några trovärdiga orsakssamband. Länder där prostitution är legal har inte mer kvinnovåld än där det är kriminellt, snarare tvärtom. Prostitutionen har alltså ingen skuld till kvinnovåldet i samhället, men vid en kriminalisering ökar våldet mot prostituerade.
6. "Men lagen är väl i alla fall normbildande?" När alla andra argument för kriminaliseringen är ohållbara brukar dess försvarare hävda att lagen är motiverad för att "visa att samhället inte accepterar prostitution". Man landar alltså i ett moralargument. Men argumentet har flera fel: För det första kan inte samhället sägas acceptera prostitutionen, och gjorde inte det när det var legalt heller. (För att göra de prostituerades situation bättre vore det bästa att påverka samhällets attityder i en mer tolerant riktning i stället!) Frågan om kriminaliseringen gäller däremot om staten ska tolerera prostitutionen eller inte. Det är skillnad på samhället och staten, och på att acceptera och att tolerera, något som förbudsivrarna inte har klart för sig. Att tolerera en företeelse som inte kan avskaffas innebär inte att acceptera företeelsen, bara att acceptera verkligheten. Att somliga inte begriper det beror på att de överskattar politikens möjligheter - och befogenheter. (Att ta hänsyn till verkligheten kallar de att "vara uppgiven". ) För det andra bygger argumentet på att staten skulle ha rätt att "uppfostra" medborgarna. Men staten ska helst vara neutral till olika livsstilar och värderingar i ett fritt samhälle. Ingen grupp får använda statens tvångsmakt för att tvinga på alla medborgare denna grupps moral, och straffa dem som bryter mot denna, även om gruppen råkar ha majoritet i Riksdagen för tillfället. I stället ska staten slå vakt om individernas rätt till självbestämmande, genom lagar som förbjuder tvång och våld - inte omyndigförklara människor och själv kränka deras rätt till självbestämmande. För det tredje så bygger argumentet på tron att alla människor skulle bry sig om vad somliga makthavare tycker och vill "markera" genom förbudslagstiftning, så att människor skulle förändra sina värderingar bara för den skull. Det är naivt. I själva verket torde ingen, som före lagen brutit mot den förhärskande moralen i samhället genom att köpa sex, bry sig om vad t ex Segelström och hennes likasinnade har för åsikt om sådant. En del kanske ändrar sitt beteende av rädsla för polisen, men normerna har inte ändrats för den skull. Lagen mot barnaga Som exempel på lagars "normbildande effekt" brukar alltid lagen mot barnaga framföras, som påstås ha förändrat normerna sedan den infördes. Men sanningen är att normförändringen föregick lagen, inte tvärtom. I början av 60-talet var bara var tredje person i Sverige emot kroppsaga i alla former, vid agalagens införande -79 var redan tre av fyra emot aga. Sedan dess har trenden fortsatt, men det hade skett även utan agalagen som haft litet inflytande. Lagen är ett resultat av normförändringen, inte tvärtom. Dessutom har lagen inte kunnat göra något åt det verkliga problemet; sedan aga-lagen infördes har barnmisshandeln i samhället ökat med flera hundra procent. Sociala problem går inte att lösa med kriminalisering, och när det gäller moral så är lagar inte alls speciellt normbildande. Att lagar mot prostitution inte är normbildande bevisas av hur prostitutionen florerar i t ex USA, som har en miljon prostituerade trots att det alltid har varit förbjudet där i alla stater utom en. Det är ett svenskt önsketänkande att lagar skulle vara så normbildande att staten skulle kunna uppfostra folket med dem. Man måste alltid se till lagars effekt och biverkningar i stället. Att förbjuda något för principens skull är cyniskt. 7. Andra vanliga argument I Dagens Nyheter skriver Ulrika Kärnborg en krönika om sexköpslagen. Först radar hon upp några av alla de argument som har framförts mot lagen, bara för att vifta undan dem utan att ens försöka bemöta dem. Farhågorna om konsekvenserna för de prostituerade avfärdas med teorin att dessa farhågor i själva verket bara skulle framföras för att angripa feministerna, visa hur elaka dessa är som offrar människoliv. Eftersom feministerna i själva verket är så goda kan det inte finnas några risker med lagen, tycks hon mena. Att många av de argument mot lagen som bygger på farhågor för de prostituerades situation har framförts av engagerade socialarbetare och liknande låtsas hon inte om, utan insinuerar att alla motståndare mot kriminaliseringen bara skulle vara lömska "antifeminister". Skribenten fortsätter att vifta undan de argument som hon tydligen inte kan bemöta, genom att i stället hitta på ett eget argument, som hon lätt kan angripa, och hävda att det skulle vara vad kriminaliseringsmotståndarnas alla argument "egentligen" handlade om! Hon skriver: "Bakom dessa argument döljer sig en svårutrotad uppfattning om manliga privilegier... (att) en vuxen man har rätt ...att utnyttja kvinnors kroppar enligt eget gottfinnande." Ingen har dock hävdat den åsikten i debatten, och det är självklart inte motivet till att sexköpslagen kritiserats. Argumenten mot lagen står för sig själva, och är ärligt menade. Att inte bemöta argument i sak, utan i stället på det här sättet byta samtalsämne anses vara ett fult debattknep. Man kan också hävda att det rör sig om personangrepp, eftersom hon misstänkliggör motståndarnas motiv. Att hon måste ta till dessa retoriska finter visar att hon har fel. Hon vill försvara sexköpslagen av rent ideologiska skäl, och måste då hävda en vrångbild av verkligheten. Det är så som debattören och feministen Petra Östergren skrivit: "Med lögner blev sexarbetarnas kunder kriminella".
5. AKTUELL SITUATION Vad har kriminaliseringen av sexköp resulterat i hittills? Några aktuella nyheter:
1. Sexhandeln våldsammare Rikskriminalen varnar i en rapport till regeringen för att sexhandeln kan bli våldsammare. Kriminaliseringen har gjort det svårare att avslöja prostitutionen, konstaterar Rikskriminalen. I och med förbudet är kunderna ovilliga att vittna i kopplerimål. Särskilt oroade är man över handeln med utländska kvinnor, som ofta blir helt i händerna på hallickar. Hallickarna använder förbudet för att hota kvinnorna, och dessutom innebär förbudet att män som köpt sex inte vill vittna för att de därmed skulle anmäla sig själva för ett brott; det blir alltså svårare att bekämpa handeln med utländska kvinnor som tvingas till prostitution. Myndigheten efterlyser även en utvärdering av hur den nya sexköpslagen påverkar den dolda prostitutionen; när lagen infördes minskades gatuprostitutionen, men i stället har prostitutionen ökat på hotell och restauranger, liksom på Internet.
2. Nya lagen döms ut av rättsväsendet
Sedan den nya lagen ifördes 1/1-99 har 90 kunder anmälts misstänkta för att ha köpt tillfällig sex. Av dessa har endast 18 åtalats, 7 har dömts och 5 har fått strafföreläggande. Den prostituerade vill i de flesta fall inte vittna mot sin kund, eftersom hon eller han inte anser sig vara utsatt för något brott - och behöver inte heller vittna, eftersom ingen behöver göra det enligt lagen om det kan anses "vanärande". Hur det kan vara ett brott överhuvudtaget om det inte finns något brottsoffer är en annan fråga. Hursomhelst har det i praktiken visat sig omöjligt att få någon fälld mot sitt nekande. 3. Prostitutionen flyttar utomlands Danmark har sedan nyår invaderats av svenska män som köper sexuella tjänster där. Danska och svenska prostituerade har enligt tidningarna jobbat extra för att kunna ta emot alla kunder från Sydsverige. I Helsingör har t o m femton kvinnor öppnat en ny bordell som de driver gemensamt, speciellt avsedd för svenskar. Danmark har inga avsikter att följa det svenska "exemplet", det är de för förnuftiga för. I stället har prostitutionen nyligen avkriminaliserats ytterligare. Danska tidningar raljerar med det svenska förbudet. Ekstrabladet skriver t ex "Svenskarna är som vanligt inte kloka. Prostitution tillåts, men inte kunderna. Hur hänger det ihop?" Tyska tidningen Der Spiegel skriver 22/4 -99: "Kärlek till salu får inte köpas i Sverige", och har lika svårt som Ekstrabladet att få ihop detta. "Prostitution är visserligen fortsättningsvis legalt, men inte att ta den i anspråk. Vad som låter något förvirrat, gäller för "rödstrumporna" i svensk politik för att vara en epokgörande framgång." Tidningen fortsätter sedan med att beskriva hur svårt bevisläget är för polisen, att prostitutionen i stället för att ske på gatorna har flyttat inomhus i stället, och beskriver uppsvinget för danska prostituerade. 4. Prostitutionen i Sverige finner nya vägar. Som motståndarna mot kriminaliseringen varnade för, har prostitutionen gått under jorden. Gatuprostitutionen är nästan borta, men enligt polisen finns prostitutionen kvar ändå i ungefär samma omfattning - utanför samhällets insyn, kontroll och hjälpmöjligheter. Man vet att sexköpen numera avtalas via visitkort och mobiltelefon, samt på hotell och nattklubbar, och via annonser på Internet. Antalet lägenhetsbordeller har ökat, och hallickars makt och möjligheter växer. 5. Lagen förvärrar prostituerades läge Enligt en artikel i DN växer kritiken mot regeringens sätt att angripa prostitutionen. Kommunförbundet anser att det saknas resurser för sociala insatser, pengarna har enbart gått till polisen. Artikeln bekräftar ovanstående beskrivning av hur prostitutionen funnit nya vägar. Men poängterar att den minoritet som prostituerar sig för att finansiera ett missbruk i de flesta fall är så utslagna att de saknar dessa möjligheter, och de är idag desperata. En kriminalinspektör säger: "De här kvinnorna mår väldigt dåligt just nu." En prostituerad säger i artikeln: "Ta missbrukstjejerna till exempel. Lagen dödar dem! De klarar ju inte av något annat än att stjäla eller sälja sex på gatan, och nu försvinner ju kunderna. (...) - Då tar de livet av sig!" I artikeln efterlyses bättre möjligheter till sociala insatser. Själva kriminaliseringen tar dock inte bara tar pengarna, utan minskar även den reella möjligheten att bedriva sociala insatser genom att prostitutionen går under jorden. 6. Socialministern vill utvärdera lagen Efter den massiva kritiken från polis, åklagare, Riksåklagare och socialarbetare säger socialminister Anders Engqvist i oktober -99 att lagen skall utvärderas efter nyår. Det är bra. Frågan är dock om det inte ännu är för mycket prestige inblandad i saken för att man ska kunna hoppas på att utvärderingen görs objektivt och leder till att lagen slopas. 7. Prostituerade bildar egen fackförening? Rosinha Sambo i Varberg är talekvinna för en ny, rikstäckande fackförening för prostituerade kvinnor, kallad PKR (prostituerade kvinnors rättigheter), som man vill bilda i Sverige. Man vill kämpa för att förbättra de prostituerades ställning, och avskaffa lagen mot sexköp. En sådan intresseförening har tidigare saknats i Sverige, till skillnad från i de flesta länder. Hade det funnits tidigare, hade de prostituerade kunnat föra ut att de flesta av dem är emot en kriminalisering av prostitutionen. Då hade inte s-kvinnorna och ROKS kunnat ljuga om att de stod på de prostituerades sida när de krävde förbud för sexköp. Förmodligen hade det då varit svårare att få igenom lagen i Riksdagen. Nu kan man troligen inte räkna med att lagen kan avskaffas den närmaste framtiden. Kriminaliseringsanhängarna bryr sig nämligen inte om de prostituerades vilja, och som det verkar inte deras väl och ve heller. Förbudet har blivit en symbollag, med kraftiga ideologiska övertoner. Verkligheten går dock inte att blunda för i längden. Den här hemsidan önskar den nya fackföreningen lycka och framgång i sitt arbete.
Hittills har den nya lagen medfört:
6. FÖRENINGAR FÖR SEXARBETARE OCH KUNDER Hittills har det saknats en organisation för prostituerade i Sverige, för att bevaka deras intressen och göra deras röster hörda i debatten. Det är synd, för i så fall hade nog inte kriminaliseringen kommit till stånd. I dagarna meddelas dock att några kvinnor kommer att försöka bilda en rikstäckande fackförening, kallad PKR (Prostituerade kvinnors rättigheter). De kräver bland annat att förbudet mot sexköp avskaffas, och vill verka för att prostitutionen ska erkännas och respekteras som ett yrke. Om än i senaste laget, så är det bra om föreningen bildas. En taleskvinna, Rosinha Sambo, säger "För fem hundra år sedan anklagades de prostituerade kvinnorna för häxeri och brändes på bål. Nu vill myndigheterna göra samma sak igen. De håller på att göra de prostituerade kvinnorna till skräp som ska sopas under mattan". Den som hårdast har verkat för kriminaliseringen, Inger Segelström, kommenterar fackföreningen på ett sådant sätt att hon visar att Rosinha Sambo har rätt. Segelström säger hånfullt att "tyvärr är de nog lite sent ute". Nu har hon fått igenom sin lag, och "det finns inga planer på att ändra den". Hon har makten, och det ger henne rätten tycks hon tänka. Att lagen genomfördes med hänvisning till en påstådd omtanke om de prostituerade saknar nu betydelse, liksom de prostituerades vilja. Det enda som räknas är Segelströms och hennes stödtruppers vilja. "Jag har aldrig fått så starkt stöd för en lag sedan jag började i Riksdagen" säger hon. Men stöd av vilka? Jo, i stort sett bara av extremister som ROKS. Medan tunga rättsinstanser, socialarbetare, kriminologer och RFSU tvärtom är emot lagen. Liksom de viktigaste, de som borde få avgöra saken: De prostituerade själva. Eftersom det är dem det hela gäller! Men Segelström tycker inte att deras åsikt räknas - de är ju bara "horor" får man förmoda att hon tycker, så de vet inte sitt eget bästa. Dem behöver man inte lyssna på. Hennes attityd är både föraktfull och maktfullkomlig, och skadar människor. Därför är det bra om PKR bildas och får genomslag i debatten i Sverige! Ute i övriga Europa och i Amerika har intresseorganisationer för prostituerade funnits länge. De har därför kunnat påverka debatten och den förda politiken i positiv riktning. Några exempel!
1. RFSU kommer att starta ett projekt för att hjälpa både prostituerade och sexköpare, som ofta bägge har det svårt. Generalsekreteraren Katarina Lindahl säger att tanken inte är att bekämpa prostitutionen, utan att "det är ett sätt att hjälpa dem som är i den och vill förändra sin situation". Det här är en både välbehövlig och klok åtgärd; typiskt nog är det RFSU - som brukar vara rätt ensamma om att stå för förnuftet - som har tagit intitiativet. När prostitutionen kriminaliserades avbröts sådana projekt, för att i stället skicka polisen på prostituerade och deras kunder enligt s-kvinnornas primitiva synsätt. Ett problem är att det nu är svårare för RFSU att nå prostituerade och särskilt deras kunder, eftersom sexköp är kriminaliserat, och därmed minskar möjligheten att hjälpa. De som genomdrev sexköpslagen, som RFSU var emot, är ansvariga för detta. I stället för sexköpslagen borde Sverige, som andra länder, hålla prostitutionen legal och satsa mycket mer på terapeutiska hjälpåtgärder. 2. Nya lagen försvårar bekämpningen av trafficing, alltså att utländska kvinnor förs till Europa för att tvingas till prostitution. "Flickorna utsätts för omänsklig psykisk press, och den nya lagen mot köp av sexuella tjänster används som ett hot" säger kriminalinspektör Jan-Eric Boo i Aftonbladet. "Lagen gör det svårare att utreda kvinnohandeln", säger åklagaren Aino Alhem i Malmö i samma tidningsartikel. "Män som köper sex är inte längre beredda att vittna eftersom de då avslöjar sig själva som kriminella - därför blir rättsväsendet beroende av kvinnornas egna berätelser för att stödja åtalet." Men kvinnorna i fråga blir oftast utvisade direkt och kan inte vittna; även om de är kvar törs de ofta inte göra det av rädsla för repressalier. Att sexköpslagen tystar sexkunderna som vittnen innebär därför att det är svårt att utreda dessa brott. (Att sexkunder ibland utlovas att inte åtalas om de vittnar hjälper inte, många är rädda ändå. Dessutom är det ju underligt att sexkunder utlovas slippa åtal i detta fall, liksom ifall de går med i RFSU:s nya verksamhet för sexkunder - om nu lagen förhindrar vettiga insatser till den grad att den måste sättas ur spel i fler och fler fall så borde den ju avskaffas helt och hållet.) 3. Polisen slog för ett tag sen till mot en lägenhet. En kvinna hade annonserat efter kunder, som hon tänkte ta emot samtidigt med gruppsex, och hyrt lägenheten för ändamålet. Hon var ingen yrkesprostituerad, utan gjorde enligt uppgift det hela som ett extraknäck för att tjäna extra pengar till julklappar. Orutinerat nog hade hon satt ut både tid och plats i annonsen, så det var enkelt för polisen att ingripa. De närvarande männen arresterades, medan kvinnan gick helt fri. Trots att det var hon som på eget initiativ hade arrangerat alltihopa är hon oskyldig enligt gällande lagstiftning, medan männen som lockats dit av annonsen är brottslingar. Att det strider mot all rättskänsla behöver inte sägas. Dessutom undrar man vilket brott som begåtts av männen. Var finns brottsoffret, om det nu är ett brott? Vem har de gjort något, mot dennes vilja? Ingen! Hur kan de då åtalas för något? 4. En kvinna i Göteborg har dömts till sex månaders fängelse för koppleri. Kvinnan, som själv var prostituerad, hade satt in en annons där även en kompis och kollega annonserade efter sexkunder. Även här frågar man sig var brottet finns. Hennes kompis ville ju vara med i annonsen. Den dömda har varken använt våld eller tvång, eller parasiterat på någon annan, vilket lagen mot koppleri borde vara avsedd för. Och bara på andra sidan sundet, i Danmark, är det fullt tillåtet att annonsera. Hur kan den här kvinnan dömas för ett brott som inte är något brott, då det saknar brottsoffer? På vilket sätt hjälper den här domen henne? Sex månader - så mycket få man inte ens för betydligt allvarligare, riktiga brott i det här landet. Två män som rånat och slagit en åldring medvetslös dömdes nyligen till tre månader - samhällstjänst! Bägge händelserna bevisar en sak: Sverige är inte längre en rättsstat, inte ett land där människors rätt att bestämma över sig själva och sina egna kroppar respekteras, utan ett slags moralisk diktatur. Det är ett land där man bestraffas hårdare för "brott" mot rent politiska lagar än för verkliga brott mot andra människor, och där polisens resurser används för att vakta moralen i politikernas idealsamhälle i stället för att skydda medborgarna. Det är ett land där de allra mest utsatta offras på politikernas principers altare, där man försämrar deras situation bara för att markera sina åsikter. I ett sådant land, där människor både skadas i onödan och finner sin rätt till frihet beskuren, försvinner tilltron till lag och rätt, och respekten för demokratin. Politikerna stiftar fler och fler lagar, men folket följer dem allt mindre. Det blir allt mer ett glapp mellan politikernas visioner och föreställningar om verkligheten, och hur det egentligen ser ut i samhället. Vill vi ha det så? 5. Polisen grep nyligen en man som hyrt ut en lokal till en 17-årig prostituerad. Kort efter gripandet tog flickan sitt liv. Trots att det naturligtvis skall vara olagligt att minderåriga arbetar med prostitution, så inställer sig några frågor: - Hur agerade polisen? Att själva avslöjandet, inför föräldrar och kamrater, ökade flickans skamkänslor till det outhärdliga verkar klart. Såg polisen eller andra myndigheter till att ge henne professionell hjälp med detta? Vilken attityd till henne förmedlade polisen under förhören? - Vi ser återigen hur samhällets syn på prostitution som något fult och skamligt orsakar tragedier, eftersom normen ofta internaliseras även av de prostituerade, och hur viktigt det därför är att avdramatisera fenomenet. För hundra år kunde ogifta mödrar ta sitt liv av skam, men inte idag. Att förändra samhällets attityder i en mer tolerant riktning skulle därför kunna rädda liv. 6. "Styckmordet" tar ny vändning. Huvudvittnet misstänks för grov mened - någon antas ha förmått henne att skriva en falsk dagbok. Vem, och varför? Styckmordsrättegången gällde två åtalade män, som i pressen kallades "obducenten" och "allmänläkaren". De frikändes slutligen från att ha mördat den prostituerade Catrin da Costa. Däremot angav rätten, helt onödigt, i domskälen att de förmodligen utfört styckningen av kroppen, vilket ledde till att läkarna miste sina legitimationer. Målet var mycket uppmärksammat, och det förekom en massiv opinionsbildning från radikalfeministiskt håll där de åtalade förutsattes vara skyldiga långt innan dom fällts. Dramaturgin bakom det hela var män mot kvinna, och högutbildade mot en prostituerad. Männen måste bara vara skyldiga, enligt detta synsätt, och var de oskyldiga så skulle de dömas ändå - för att de var sådana "vidriga" typer (bland annat brukade en av dem köpa sexuella tjänster ibland). Radikalfeministen Hanna Olsson skrev en bok, "Catrine och rättvisan", där detta synsätt utvecklades. Boken hyllades av feministiska skribenter. Hanna Olsson fick, trots sina extrema åsikter (eller tack vare?), leda en statlig utredning, Prostitutionsutredningen, vilken förordade en kriminalisering - något som sedan också kom till stånd. (I mitt tycke är det som att låta t ex Ulf Ekman leda en utredning om abort!) När författaren Per Lindeberg senare utkom med en bok, där han kritiserade massmediakampanjen och rättvisan i målet mot de två läkarna, blev reaktionerna därför starka. Boken kritiserade även hur delar av den feministiska rörelsen agerat. Enligt Lindeberg fanns det inte belägg för att döma läkarna, varken för mord eller styckning. De hade utsatts för ett justitiemord, på grund av hysterin och genusperspektivet i debatten. Boken "Döden är en man" kom därför att utsättas för ett massivt fördömande från feminister, särskilt från dem som varit engagerade i den tidigare hetsjakten på läkarna. Efter att boken publicerats inledde polisen en ny förundersökning och de bägge läkarna är i princip avförda från utredningen. Den senaste turen är att polisen tror att det kvinnliga huvudvittnet, en annan prostituerad kvinna, har vittnat falsk i rätten. Den dagbok, som var ett viktigt bevis, tros vara förfalskad. Enligt Aftonbladet tror man att hon skrev sin dagbok på uppdrag av någon som gärna såg att läkarna dömdes. Vem kan det vara? Det finns många som önskade en fällade dom: I Moderna Tiders majnummer 2000 ger Per Lindeberg en skrämmande beskrivning av hur en grupp feminister, som alla känner varandra och samarbetar, gick till angrepp mot hans bok och till och med önskade censurera den. Boken beskrevs som pornografisk och ett angrepp på kvinnorörelsen, på alla kvinnor och särskilt på den döda. De själva hade absolut tolkningsföreträde, att angripa dem var som att försvara själva mordet eller kvinnomord i allmänhet! Nätverket kring Hanna Olsson liknar ett kotteri. Först ut att kritisera "Döden är en man" var Amnestys Jesús Alcàla i DN, vars artikel slogs upp stort av tidningen (DN hörde till dem som hade kritiserats i boken.!) Trots att Alcàla bara hade ytliga kunskaper i sakfrågan fördömdes bokens uppgifter som "irrelevanta" och "tarvliga". Författaren hade helt "missat chansen att sakligt och nyanserat diskutera rättssäkerhet och medieetik" ansåg Alcàla (som idag är åtalad för att ha förskingrat biståndspengar.) Samma dag angreps boken i Aftonbladet av Kristina Hultman, en av Hanna Olssons beundrare. Hon menade att boken aldrig borde ha fått ges ut. Dess författare gav uttryck för "kvinnohat", ansåg hon, och boken såg hon som ett bevis för sina teser om att "kvinnor och annat opålitligt slödder fortfarande hatas i det här landet". En annan av Olssons supportrar, universitetsläraren Christian Diesen, hade i KPLM(r):s tidning "Proletären" hyllat hennes bok när den kom ut och kallat läkarna "likskändare" och "läskiga övermänniskotyper" som ingen anständig advokat borde försvara (de skulle alltså sakna rätt till juridiskt bistånd; också en syn på rättvisa). Diesen, som är jurist, hade varit handledare för ett av åklagarens huvudvitten under rättegången. När nu kampanjen mot Per Lindebergs bok drog igång framträdde Diesen i pressen och sa att boken inte ändrade skuldfrågan alls. Gunilla Bring är före detta rättsläkare. Hon var rådgivare till Hanna Olsson under arbetet med "Catrine och rättvisan". Nu gick hon till angrepp mot "Döden är en man" i Sveriges Kvinnliga Läkares medlemsblad. I en kommentar skriver ansvarige utgivaren Inger Mossberg att "Hans (Lindebergs) tolkningsföreträde är i grunden baserat på en patriarkal maktstruktur som faller Jan Guillo och andra i smaken. Det fasansfulla med denna bok är inte att en eller två personer står bakom texten, utan att ett förlag ger ut dem och att massmediala maktpersoner ger dessa förvridna tolkningar medvind. Vilka odjur ligger bundna under könens socialiserade fasad vad gäller relationer och samexistens?" - Det är rätt fasansfullt att en ansvarig utgivare tydligen anser att yttrandefriheten skulle inskränkas för dem vars åsikter hon inte delar, skulle man också kunna säga! (Och man undrar vilka odjur som ligger bundna i hennes egen uppfattning om könen.) När "Döden är en man" började debatteras åtog sig två kvinnliga juridikstudenter, som med indignation läst "Döden är en man" att skriva ett examensarbete, där det skulle framgå hur fel boken hade. Slutsatserna var alltså givna i förhand, något som inte kännetecknar ett vetenskapligt arbete. Handledare för de två studenterna var, inte helt oväntat - ovannämnda Christian Diesen! I diskussionerna om upplägget deltog – Hanna Olsson och Gunilla Bring! Efter en uppseendeväckande kort tid hade de två studenterna gått igenom hela det oerhört digra materialet, och kunde presentera sina "slutsatser" trots att uppsatsen inte var klar ännu. (Vilket naturligtvis beror på att dessa slutsatser redan var givna från början.) Denna propagandapamflett, nödtorftigt maskerad som vetenskap, slogs sedan upp stort som ett "bevis" för att Lindeberg hade fel och Olsson rätt. Det framställdes som en juridisk avhandling, utan att man nämnde vilka som låg bakom det egentligen, och utan att man ifrågasatte dess vetenskaplighet. När uppsatsen var klar, efter ytterligare flera månader, lanserades den igen av ännu en person i nätverket kring Hanna Olsson – nämligen vänsterradikalen och filmaren Maj Wechselmann, som förklarade att en "noggrann juridisk analys" visat att "Döden är en man" var osaklig och att läkarna i själva verket var skyldiga. Detta gjordes, som av en händelse, samtidigt som läkarnas resningsansökan behandlades i regeringsrätten. När PO Enqvist lovordade "Döden är en man" i Expressen, trots att han själv hör till dem som kritiserades i boken, attackerades han omgående av domaren Gunvor Bergström, en av Olssons mentorer i arbetet på "Catrine och rättvisan". Per Lindeberg skriver i sin artikel i Moderna tider att det tycks som om prestigeskäl var en förklaring till de häftiga angreppen på hans bok. Men ännu viktigare, så hade styckmålet under åren "transcederat till en rättspolitisk symbolvärld och därigenom kommit att legitimera en förändrad syn på viktiga kvinnopolitiska rättsskyddsfrågor. Det gäller synen på prostitutionen och de förändrade attityder, som speglas i dagens lagstiftning på området. Det gäller säkert också synen på beviskrav i mål, som avser sexuella övergrepp och våld mot kvinnor". Hätskheten i debatten beror alltså på att feministerna upplever dessa uppnådda förändringar som hotade. Att som i "Döden är en man" påstå att sanningen skulle vara en annan än den symbol för "patriarkatet" den blivit, nämligen att "läkarna i själva verket var offer och inte förövare, blev som att lossa grundbulten i en mödosamt etablerad ny rättsordning där ett könsperspektiv på rättvisan fått legitimera kontroversiella domar och riskabelt sänkta beviskrav i medialt uppmärksammade sexmål". Vad hela processen visar är alltså: * Ett nätverk av extrema radikalfeminister som samarbetar utan att röja detta; de framstår i stället som "jurister", "domare" eller "läkare", trots att de inte uttalar sig som sådana utan just som radikalfeminister och kompisar. * De har genom böcker och tidningsartiklar lyckats få genomslag sin samhällssyn, och även påverkat lagstiftningen i viktiga frågor; liksom de lyckats minska rättsäkerheten genom sänkta beviskrav. * Om någon ifrågasätter deras "sanningar" går de därför till hätska angrepp, och kräver i vissa fall till och med att sådana yttringar inte borde få ges ut. * De stämningar de piskat upp kan ha lett till att bevis förfalskats, och två oskyldiga män har skadats allvarligt. * Den nuvarande prostitutionslagstiftningen med förbud mot sexköp har kommit till stånd genom Hanna Olsson och det nätverk av radikala feminister som hon ingår i. Lagen bygger varken på vetenskap eller erfarenhet, utan är en ideologisk produkt. Åter igen: "Med lögner blev sexarbetarnas kunder kriminella". 8. LÄNKAR Några bra länkar (öppnas i ett nytt fönster):
|
| butte@flashback.net | (http://www.flashback.net/~butte) | Last updated January 10th, 2000 |
